Som kulturjournalist måste man (enligt min etik, filosofi, agenda) inte bara skriva om det sköna och vackra, det upplysande och det tydligt framåtsträvande. Man måste också försvara eller belysa det skitiga, politiskt inkorrekta, indiskreta och rentav grovt kränkande.
Man kan ju alltid meja ner det med välgrundade argument, om så känns nödvändigt. Eller kanske öppna den lönndörr man inte visste fanns där i den så vackert bokbeklädda bildningsväggen.
Förlaget Vertigo, med idéhistorikern (disputerad) Carl Michael Edenborg som grundare och draghäst, rör sig i kulturlivets litterära och ibland filmiska gränsområden.
Jag har skrivit om deras utgivning förr. Nu är det förlagets jubileumsbok "Förlaget som Gud glömde – 20 år av Vertigo" som landat på mitt skrivbord. En rosa läckerhet fylld av så väl osmakligheter som mumsiga bitar plus ett antal vittnesmål från författare, översättare och andra med relationer till förlaget.
Och så förstås Carl Michael Edenborg själv som skribent, som fotograf, som linslus, som inte drar sig för att visa hur han får sin penis med ståfräs sminkad inför någon av förlagets produktioner.
En del av det här bråkiga förlagets utgivning får mig att äcklas, annat är upphetsande eller åtminstone roande eller förargande. Vilket väl är precis vad Edenborg vill uppnå.
Små pärlor som passar såväl svin som andra, skulle jag vilja säga om den samlade utgivningen. Och med pärlor är det så att de har olika form och storlek, olika glans och renhet. I övrigt gäller att smaken, liksom den edenborgska baken (som man kan se i boken) är delad.
Mer än alla (försök till?) sexprovokationer och våldsmanifestationer i beskrivningarna av de gångna 20 åren, fastnar jag för Linda Boström Knausgårds beskrivning av hur norske författaren Stig Saeterbakken under en fest i Vertigos källare övertalar henne och maken Karl Ove att de ska bekanta sig genom att ge varandra fotmassage. En utmanande trygghetsövning. Precis som Vertigos utgivning.