Att verkligheten har slagit sina klor i den svenska teatern är ingen ny trend. Den genre som skulle kunna kallas för "dokuteater" har varit stark de senaste åren, med uppsättningar som tar sin grund i enkäter, intervjuer eller bara autentiska livsöden. Med ”En förlorad generation” lät Markus Lindéen arbetslösa ungdomar tala direkt till skådespelarna, som iklädda hörlurar gestaltade materialet för publiken. I ”Den dramatiska asylen” skapade Dramatenchefen Marie-Louise Ekman ett slags arbetsplatsdokumentär, när hon gick runt bland sina kollegor och erbjöd dem rollen som henne själv. Och 2013 tilldelades dramatikern Mattias Andersson och scenografen Ulla KassiusThaliapriset för sina "teatrala undersökningar av en dokumenterad social verklighet".Även på Uppsala Stadsteater har det dokumentära greppet använts länge.
I vårprogrammet ser vi nu mycket riktigt hur verkligheten fortsätter att sippra in på scenen. I april är det premiär för Stina Oscarsons tolkning av Daniel Suhonens omdiskuterade bok om Håkan Juholt, "Partiledaren som klev in i kylan". Men redan i februari är det dags för Martin Lindbergs pjäs om Uppsalamaffian, där publiken får möta Stefan "Tjock-Steffe" Eriksson och en värld spunnen av lyx, lögner, våld och kokain. Att pressfolket djärvt kallar den för en "Snabba cash för teaterscenen" bör dock kanske mest betraktas som en touch av en annan trend, det vill säga en önskan att rida på framgångsrika boktitlar. Längst i den dokumentära rörelsen går naturligtvis regissören Olle Törnqvist med sin hyperlokala satsning "Välkommen hit, välkommen hem", som kommer att vila på berättelser från Uppsalas egen befolkning. Huruvida vi kan hoppas på samma själsomvälvande scenupplevelse som i Mattias Anderssons "The mental states of Sweden" (som hade ett liknande upplägg) är oklart - men det är utan tvivel något att se fram emot.
Mest glädjande är kanske att teaterchefen Linus Tunström delvis vågar gå emot den strömning som kanske varit allra starkast på de svenska scenerna de senaste åren. Nämligen den där klassiker och säkra kort prioriteras framför den nyskrivna dramatiken; både branschorganisationen Svensk teaterunion och Dramatikerförbundet bekräftar bilden att andelen urpremiärer på svenska scener minskar. Därför är det så upplyftande med en vårsamling som inte domineras av Strindberg, Ibsen, Shakespeare och Tjechov – utan litar på att publiken längtar efter nya världar och berättelser.