Verkliga verkligheten förklädd till roman
SJUNDE DAGEN. När förlagen vill sälja den verkliga verkligheten förklädd till fiktion går det illa. Inte försäljningsmässigt - men litterärt, skriver Astrid Claeson.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
En blogg är förvisso skriven men all skriven text är inte litteratur. Den är ett eget uttryckssätt som står för sig - och har en funktion i sin form. Det är upphugget, ofta ältande samma sak om och om igen - relationer, shopping och massa annat. Chick-litlivet på riktigt. Det finns naturligtvis också bloggar om politik, kultur och media - men de har ännu inte (mig veterligen) givits ut med hårda pärmar med ordet roman på omslaget.
I Sverige var det pseudonymen Mats Hård som fick ge ut sin blogg Konsten att förlora för några år sedan och i Washington satt Jessica Cutler och bloggade som "The Washingtonienne" om politik, skvaller och att hon mot betalning hade sex med en konservativ regeringstjänsteman. Det blev bokkontrakt ganska snabbt. Det finns fler exempel, och en hel flod från den senaste tiden.
Jag är ingen blogghatare. Tvärtom läser jag regelbundet flera, om allt från politik, kultur och media till en singeltjej i Göteborg som mest partajar. Förhoppningsvis är det ingen i bokbranschen som läser hennes blogg, för den innehåller allt vissa förläggare i dag verkar önska sig: snygg storstadstjej, välbetalt jobb, singel - ständigt dejtande (ja, där finns också den stora omöjliga kärleken) - och mycket party. Förläggaren tänker: tjejer kommer att storma bokhandlarna och vi får massa pengar. Men jag kan tala om att det skulle bli dötrist läsning i bokform. Även med en skarp redaktörs redigering.
Det är just det som är problemet när bloggar ges ut i bokform. Det blir dötrist läsning. Upprepningar, ältande och vi har fått hårda pärmar kring ett intet. Men förlagen vet att bloggen kommer att sälja. För det är inte de små, obskyra bloggarna som ges ut, nej det är de som redan har en stor och trogen läsekrets. Sabina Strands debutbloggroman Saker min sambo och jag tyckte olika om är ett aktuellt exempel (recenserad i UNT den 21 maj). Hon började skriva sin blogg som terapi när hennes sambo hade lämnat henne. Och hon fick många läsare. På bokens omslagsflikar, där det i andra upplagan brukar stå recensionscitat, är tryckt några av de läsakommentarer hon fick som alla gick ut på samma sak: de hade känt igen sig i bloggen, tyckte om den och dess mamma Sabina. Och det är klart att det handlar om att känna igen sig. Fast jag vill påstå att man kan känna igen sig också i böcker där det till exempel finns en hämndlysten prins i Danmark. Kanske mer än i Sabina Strands trassliga liv.