Att på detta sätt komma nära stora operastjärnor har rent konkret inneburit en operans demokratisering – för en relativt billig penning är nu de stora operorna tillgängliga för en global publik.
Med dokumentären Traviata tar regissören Philippe Béziat ett steg till och bjuder nu in publiken till konsten att göra opera. Med den franska mästersopranen Natalie Dessay i rollen som prima donna får vi följa med i repetitionerna av Verdis La Traviata inför festivaldagarna i franska Aix-en-Provence. Språket är franska för regin (som då och då inför en internationell ensemble övergår i charmigt franskbrytande engelska) och italienska för operalibrettot.
Om någon tycker sig känna igen operaregissören är det inte så konstigt - skådespelaren och regissören Jean-François Sivadier spelade nämligen en av rollerna i franska serien Gengångare som nyligen sändes på SVT.
Traviata är i princip en två timmar lång operarepetition, som nästan aldrig blir tråkig. Orsaken – det täta samspelet mellan de medverkande, framför allt regissören Jean-François Sivadier och Natalie Dessays huvudroll Violeta – och som in i minsta detalj skildras av kameran. Att opera är lika delar röstvolym, svett och passion blir mer än någonsin tydligt i iscensättandet av Verdis klassiska verk, där svunna tiders scenografi här får ge plats åt en mer modernistisk tolkning.
Kamerans närgångna och närapå lustfyllda skildring av de medverkandes gemensamma ansträngningar smeker både tittaren och de den filmar, och en kreativ korsklippning bär effektivt dramaturgin framåt. Bit för bit läggs till den färdiga produktionen som startar i träningskläder och slutar i vackraste kostym. Skulle man önska sig något mer av Traviata skulle det möjligen vara lite mindre fokus på Natalie Dessay och lite mer på hennes lika duktiga motspelare, även de värda att uppmärksamma.
När musiken tystnar vill man hursomhelst som biobesökare bara ställa sig upp och applådera. Mer av sådant på biograferna, tack!