Venedigbiennalens baddag
KRÖNIKA. Om någon konstnär funnits till hands hade han säkert passat på att signera vår kombinerade happening och installation. Att den 53:e Venedigbiennalen kvällen före invigningen skulle bli journalisternas baddag hade ingen tänkt på att införa i programmet, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Foto: Jörgen Hagelqvist
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Lördagen blev det ofrivilliga badets dag under Konstbiennalen i Venedig. Att lagunstadens piazzor och gator då och då blir översvämmade är ingen nyhet. Men under bästa biennaltid då Venedig dessutom kommit igång med turistsäsongen, väntar sig kanske ingen att Adriatiska havet höjer sig över gatunivån.
Om man inte räknar med sciroccon. Den kommer från Afrika och trycker med sig vattnet. Det tränger upp genom dagvattenbrunnarna och sprickorna i asfalten. Mellan alla plattbeläggningar på gatorna. Larmsignalen tjuter: Alta aqua, högvatten.
Venetianarna är vana. De har lämpliga fotbeklädnader i beredskap. Och alla restauranger som flyttat ut serveringen på trottoarerna krymper i takt med vattenståndet. Själva kom vi att avsluta middagen vid ensamt bord mitt ute på gatan.
Sedan visade hovmästaren hur vi skulle ta oss tillbaka till hotellet invid Markusplatsen. Så gott som all musik där hade tystnat. Serveringarna var stängda så när som på den annars minst besökta vid arkaden åt sydost. Där hade man flyttat upp verksamheten på trappavsatsen. Ute på piazzan ägnade sig många åt fotbad långt upp på vaderna. Också Venedigs kanske allra vackraste plats, piazettan, var täckt av vatten. Kvällens fullmåne över Santa Maria della Grazia kunde dra sin ljusgata hela vägen in mellan Dodgepalatset och Biblioteca Marciana. De bägge kolonnerna med lejonet och San Teodoro förvandlades till de inseglingsmärken de en gång var menade som.
Att dra resväskorna genom blötan, som några gjorde, var kanske inte så välbetänkt. De unga män som med våta skor bar sina damer över vattensamlingarna utppträdde däremot i bästa Venedigtradition. Några försökte springa så att vattnet inte skulle få fäste i sulorna. Andra som var mera praktiskt lagda försåg sig med caféstolar och byggde broar. Själva fick vi ta av strumpor och skor och vada en bra stycke bit, innan vi nådde fram till hotellet. Om någon konstnär funnits till hands hade han säkert passat på att signera vår kombinerade happening och installation. Att den 53:e Venedigbiennalen kvällen före invigningen skulle bli journalisternas baddag hade ingen tänkt på att införa i programmet.