Venedigbiennalen lyssnar till rörelser i nuet
KRÖNIKA. Det är inte bara de nyaste eller mest uppmärksammade konstnärerna som finns med. Ambitionerna är grundligare än så när tendenser skall göras synliga i en värld där människorna kommer varandra närmare och påverkan konstnärer emellan är mera öppen än någonsin, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nytt för i år är, att den paviljong som länge varit Italiens egen men som använts för internationella utställningar nu blir permanent för konst med en världsvid utblick. Samtidigt inrättas där ett arkiv med anknytning till Biennalen. Den kommer inte heller att stå tom vartannat år som alla enskilda länders paviljonger. Man tänker använda den året om. Som plåster på såren får värdlandet en ny utställningslokal i Arsenale, det område som en gång var världens största skeppsvarv. Sedan några biennaler tillbaka pågår en stor del av utställningsverksamheten här. Det är en bit att gå, men en turbåt finns som tar besökarna fram och tillbaka.
Arsenale rymmer i år också delar av Venedigbiennalens stora temautställning Fare mondi, eller Making Worlds som den heter på dagens världsspråk. Kurator denna gång är svenske Daniel Birnbaum, som till vardags har sin verksamhet förlagd till Frankfurt am Main, där han är konstrektor. Utställningen i Giardini är Birnbaums försök att sammanfatta dagens konstvärld i ett internationellt perspektiv. Det betyder att det inte bara är det allra nyaste eller de mest uppmärksammade konstnärerna som finns med. Ambitionerna är grundligare än så när tendenser skall göras synliga i en värld där människorna kommer varandra närmare och påverkan konstnärer emellan är mera öppen än någonsin. Men där det också gäller att spåra och lyfta fram det individuella i nuet och inför framtiden.
Att därmed den tidigare dominerande nationella konsten är överspelad är uppenbart. Tidigare lyfte varje land fram några av sina egna. I år blir ett trendbrott tydligt, när Tyskland låter engelsmannen Liam Gillick fylla det egna utställningsrummet. Även de skandinaviska länderna ligger väl framme när de för första gången samarbetar fullt ut. Danmark brukar hålla sig på sin kant men samarbetar i år med Norge, Sverige och Finland. Det är konstnärerna och tillika kuratorerna Michael Elmgreen och Ingar Dragset som gjort en gemensam manifestation med titeln The Collectors. Publiken får ansluta till en grupp, som först passerar en fiktiv lyxvilla och sedan förflyttas till ännu ett fiktivt rum fyllt av antydda interiörer och hemdetaljer. Det finns åtskilligt av ironi i det här greppet, där villan i anslutning till dagens ekonomikris utbjuds till salu och möbler och inredning i den norsk-svensk-finska paviljongen tillhör en livsstil som av allt att döma nåtts väg ände. I varje fall har den drunknade docka som man lagt i bassängen utanför en tydlig dystopisk laddning.
Det finns en hel del snarlika förhållningssätt företrädda både i de andra ländernas paviljonger och i den av Daniel Birnbaum sammanställda Making Worlds. Utgångspunkten är ofta situationen för människorna i Tredje världen. Men även den ytlighet och infantilisering som följt i narcissismens spår. Hos många konstnärer har en spegel blivit ikonen framför andra. Venedigbiennalen är som vanligt ett väldigt ymnighetshorn. Ett tecken på att det blivit eftermiddag är att publiken börjar lägga sig på golvet när den tar in alla videor som visas. Det är detta uttryckssätt tillsammans med installationerna som dominerar. De konstnärer som deltar med måleri är lätt räknade.