Venedigbiennalen kommenterar världsläget
KRÖNIKA. För den mest originella och spektakulära ankomsten till Venedig denna sommar svarar Biennalisten. Han har kommit i fallskärm. I varje fall är det vad han vill att åskådarna skall tro, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För den mest originella och spektakulära ankomsten denna sommar svarar Biennalisten. Han har kommit i fallskärm. I varje fall är det vad han vill att åskådarna skall tro. Iförd overall, flygarhuva och vindglasögon släpar han fallskärmen som en lång svans efter sig. Sedan invigningen i torsdags har den hunnit bli rejält smutsig. Vattenpölarna har inte hunnit torka upp efter det ihärdiga regnet. Som för andra aktiviteter som förutsätter utevistelse, är det naturligtvis ett streck i räkningen.
Det var Venedig som började. Sedan har efterföljarna kommit en efter en. Årets konstbiennal är den 52:a i ordningen. Sjuttiosju länder deltar. Giardini med sina paviljonger från första hälften av 1900-talet räcker inte till. Det ställs ut snart sagt överallt. Också några kyrkor får tjäna som utställningslokaler. Vid sidan av många palats. Ändå konkurrerar flera andra namnkunniga mässor i år. I Basel, Münster och Kassel.
Några utställningar i Venedigbiennalen lockar mera än andra. Utanför Tyskland är kön lång. Årets konstnär är Isa Genzken. Hennes installationer är gjorda på temat olja. Där finns allt från rymdfärder till massturism. 25 personer åt gången släpps in. Hos Ryssland visar ett konstnärskollektiv (AES+F) ett av de starkaste inslagen. En dystopi där tekniken tagit över. Invigningen har man utformat som en tv-show. Vissa saker går undan i Putins land. I Nordiska paviljongen, som Sverige delar med Finland och Norge, har den i vårt västra broderland bosatte Adel Abidin inrättat en resebyrå, som förmedlar upplevelseresor till Bagdad. Inta alla måltider på hotellrummet, manar broschyren. Undvik att prata religion. Gå heller inte in i någon moské. Risken är att du blir tagen för spion. Också Japan lyfter fram stora allvaret med Masao Okabe, som har atombomben över Hiroshima som tema. Vårt södra grannland Polen låter Monika Sosnowska visa ett imploderat hus. Det är bara skelettet kvar, framställt med järnstänger som antyder trappor, fönsterramar, hisschakt och bjälkar. Någon i publiken kommer att tänka på en klätterställning och beger sig uppåt.
Rumänen Dan Perjovschi kommenterar världsläget på sitt alldeles eget sätt. Med teckningar i krita som på en herrtoalett. En mikrofon får föreställa de rika länderna. De fattiga är hörlurar. Företagen reser österut, arbetarna åt andra hållet, lyder en besk kommentar. "Big house, big car, slim wife" är ett annat konstaterande, liksom Kamikaze's don't die alone och en teckning föreställande ett par, man och kvinna. Love XXI står det under.
Det är åtskilligt av konsten på årets biennal har ett politiskt tema. Många installationer, målningar, skulpturer och videor berättar om våld, orättvisor, invandrarnas villkor. Världsordningen kunde vara bättre, är av allt att döma en uppfattning som många av utställarna delar. Men det finns även avvikande röster. I Spaniens paviljong visar konstnärsduon Los Torreznos två män som oavbrutet petar sig i näsan. Videoloopen varar i 35 minuter. Sedan börjar den om. Måhända har man tagit det motto från Ezra Pounds Cantos som står över entrédörren så bokstavligt det går: "Paradiset finns bara i fragment".