I en inte allför avlägsen framtid håller Theodore, spelad av Joaquin Phoenix, på att försöka bli en hel människa igen efter en smärtsam skilsmässa. Han jobbar som brevskrivare på ett företag som specialiserat sig på att producera ”handskrivna” brev åt sina kunder. Men själv har han svårt med närhet till andra människor.
Hans goda vänner, spelade av Chris Pratt och Amy Adams, bor i samma hus. Det är i stort sett bara dem han umgås med. Annars har han ju sin 3-dimensionella datavärld hemma på vardagsrumsgolvet i form av spel. Precis som de flesta datorerna i hans omgivning är spelet röststyrt.
En dag köper Theodore ett operativsystem till sin dator. Det är en helt ny variant med utvecklingsbar intelligens. När han installerar systemet väljer han att det ska ha kvinnlig röst och den ger sig själv namnet Samantha. Och därmed börjar hans helt artificiella vän utvecklas för att passa just hans behov. De flesta av oss i biosalongen känner nog igen Scarlett Johanssons lätt hesa stämma och så livfull som rösten är, är det inte svårt att se henne framför sig.
Men det kan ha sina sidor att falla för ett operativsystem. I en kärleksrelation kan det till exempel vara en tillgång att båda har en kropp. Samantha försöker lösa problemen på fantasifulla sätt och hur ska definitivt inte avslöjas här. Regissören och manusförfattaren Spike Jonze började sin långfilmskarriär som producent för de obskyra Jackassfilmerna. Han slog igenom med ”Being John Malkovich” och fick än mer genomslag med filmatiseringen av den moderna barnboksklassikern ”I vildingarnas land”. Manuset till ”Her” känns ovanligt helgjutet och nyligen fick Jonze ta emot Golden Globe Award för Bästa manus. Något som generellt brukar betraktas som en vink om hur det kan gå på Oscarsutdelningen.
Om det finns något gemensamt för Jonzes filmer är det att de bygger på fantasividgande, för att inte säga knäppa idéer. Och ”Her” är inget undantag. Uppslaget att slå samman romantisk kärlekskomedi med science fiction och nördig humor och att baka in en god portion teknikkritik och existentiell filosofi har fått ett uppfriskande, vemodigt och rörande resultat.
För skildringar av ”köttets lust och själens obotliga ensamhet” fortsätter att beröra och har så gjort sedan Hjalmar Söderbergs 1880-tal. Om berättelserna så utspelas i en tekniknördig framtid med gräsliga herrbyxor och en oändlig mänsklig ensamhet bland all social datorisering. Se, berörs och njut!