Året är 1961. Med centrum i bohemkvarteren Greenwich Village i New York har folkmusikboomen just startat. Den unge Llewyn Davis hoppas på ett genombrott men möts mest av beklagande leenden: ”den här musiken kommer aldrig att bli något”. Runt hörnet lurar en viss Robert Zimmerman. . .
Bröderna Joel & Ethan Coen har gjort hur många fantastiska filmer som helst, dessutom i många olika genrer. Den här gången är det i grunden en typisk ”oförstådd ung man slåss mot en krass värld”.
Fast det kan väl sägas att Davis kämpar lika mycket med och mot sig själv. Han är långt i från någon genomgående sympatisk figur. Han sviker de flesta och det mesta omkring sig - inte minst de kvinnor han träffar - och är envist självupptagen. En viss trulig charm är väl vad som ändå får folk att hjälpa honom då och då. Oscar Isaacs gör honom bra och lyckas av och till få mig att känna sympati, och alla har vi varit unga och dumma en gång. Isaac sjunger förvånansvärt bra också, även om han kommer lite till korta mot Justin Timberlake som dyker upp i en mindre roll. Musiken genomsyrar förstås filmen som helhet.
Den enda gång Davis tycks känna ett visst ansvar är mot en katt som bor där han tillfälligt sovit över i soffan. När katten rymmer lägger han ned ett stort arbete för att få tag i den igen. Den heter förvisso Odysseus men det ska man nog inte analysera mer än att den lite symboliskt liksom Davis själv tvingas ut på en lång resa. Referenserna till bröderna Coens film ”Oh, Brother where art thou” och/eller James Joyces roman med samma namn som katten är ganska vaga.
Lite löst verkar annars historien bygga på Dave van Ronks självbiografi. Hans album från 1963 heter just ”Inside Dave van Ronk” och han var en förgrundsfigur i kretsarna runt Greenwich Village. En slumpartad hyllning till just avlidne Pete Seeger kan man väl också se filmen som.
Bröderna Coen vore inte de fantastiska filmskapare de är om inte denna klassiska historia berättades med mängder av smått geniala detaljer. Förutom att de återskapat tiden (samtida med tv-serien ”Mad Men”, men betydligt sunkigare) har de rollbesatt med sedvanlig fingertoppskänsla. Deras favorit John Goodman får återigen göra en praktroll och många med honom. Carey Mulligan gör ett bra men har fått en otacksam roll som försmådd partner och kunde ha fått större plats.
Coens lyckas fånga in stämningarna bra från det gryende 6o-talet, eller för att citera Dylan: ”The times they are achanging’”. De berättar också som vanligt med mängder av humor, den tragikomiska historien skildrad i det ständigt grådaskiga vädret har många komiska poänger.
Inte deras bästa film men ”Inside Llewyn Davis” är genomgående underhållande samtidigt som den djupt tänkvärd.