Med titeln "slutord" (med citattecken) lånad från Sven Delblancs bok med samma titel, avslutar Kerstin Bergström sitt författarskap med en artonde bok på Ord&visor förlag. Åtminstone skriver hon själv att detta är en avslutning. I ett följebrev till boken berättar hon att hon fått veta att hon har cancer med dålig prognos.
Därför blir det en vemodig läsning. Till viss del. Men kanske i ännu högre grad en läsning från min sida, full av respekt för det mod och den vilja och ork som krävs för att att skriva 18 böcker. Varav fem diktsamlingar. Understundom med innehåll färgat av uppväxten med en alkoholiserad mamma, understundom med ljuset på ett älskat Kiruna.
Att Kerstin Bergström blev författare, tackar hon Sven Delblanc för. Han läste en långdikt hon skrivit, övertalade henne att göra prosa av den och la ett gott ord för henne på sitt förlag. Så kom debutboken "Parkeringsplatsen" ut 1976.
Så tur var det att Kerstin Bergströms författarskap fick en bra start. Nu har det, kanske, fått ett värdigt avslut i och med "Slutord", som närmast är en liten snabbläst tankebok om skrivandet och levandet. Snabbläst men kvardröjande i minnet, som just lågmälda välformulerade texter tenderar att vara.