Vemodets diktare Orhan Pamuk

Orhan Pamuk är en välkänd författare, läst och kritikerrosad, översatt till många språk, väletablerad, mångfaldigt prisbelönt men också provokativ och i sitt hemland kontroversiell. En sanningssägare som inte till något pris är beredd att göra avkall på det han uppfattar som sanning. Vid årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg deklarerade han sin kompromisslösa tro på yttrandefriheten som ett absolut värde. Det är denna övertygelse som gjort honom till en fruktad kritiker av sitt hemland Turkiets behandling av kurderna och som medfört att några har velat se honom som främst en politisk författare. Även från denna etikettering tar Pamuk avstånd. Verkligheten har några gånger tvingat honom att skriva på ett sätt som kan uppfattas i politiska termer. Men i själva verket är han en berättare, en gestaltare av den lilla cellen, familjen, och det stora sammanhanget, samhället och relationerna mellan dessa.

Minnesväv
Särskilt tydligt blir detta dubbla perspektiv i den bok som senast översatts till svenska, Istanbul - minnen av en stad. Romanen är till hälften en släktkrönika, Pamuks egen, till hälften en skildring av staden Istanbul. Sammanvävda blir dessa båda teman en intrikat väv av minnen, där varpen utgörs av begreppet hüzün, den speciella form av vemod som är ett huvudtema i snart sagt varje roman av Pamuk. Som turk lär man sig tidigt att veta sin plats, att framför allt inte frestas att betrakta sig själv som likvärdig med européerna, sade Pamuk när han framträdde i Göteborg.
Detsamma gäller också staden Istanbul, menade han. Och beskrev sin uppmärksammade bok som ett försök att förstå hur en stad lever och formerar sig i sina invånares sinnen. Istanbul - minnen av en stad är dessutom förnämligt bildsatt av en av Turkiets främsta fotografer, Ara Güler, vars bilder haft stor betydelse för Pamuk när.
"Istanbul är en kalejdoskopisk och oupphörligt fascinerande skildring av samspelet mellan individ och samhälle", skrev Catrin Ormestad i sin recension. "En stad som frambringar ett författarskap som hans kan inte befinna sig i något allvarligt kulturellt förfall."

Spännnvidd mellan öst och väst
Spännvidden mellan öst och väst är ett återkommande tema i flera av Pamuks böcker, liksom konstnärsmotivet som i romanan Mitt namn är röd är särskilt tydligt. Pamuk ville själv från början bli målare. I Istanbul - minnen av en stad finns ett med åtskillig humor formulerat kapitel där den unge Orhan för en animerad ordväxling med sin mor som på alla sätt motverkar sonens önskan om en konstnärsbana. Konstnärskap är till för västvärlden, en man från den provinsiella staden Istanbul ska inte hysa sådana storvulna planer; de är från början dömda att misslyckas.
Som den mest tillgängliga av Pamuks alla böcker brukar Det tysta huset betraktas. Ur fem personers perspektiv skildrar Pamuk ett Turkiet på randen till inbördeskrig. Även i denna bok är det den lilla familjen som är själva spelplatsen för det politiska och existentiella drama som utspelas. Och här som i allt Pamuk skrivit ljuder vemodet, hüzün, som en vacker men ofrånkomlig bordunstämma.
Också i Snö, som är Pamuks senaste roman, är kontrasterna mellan ett europeiskt och ett turkiskt levnadssätt och dess värderingar och traditioner uttalade. Huvudpersonen lever som exilförfattare i Frankfurt och blir i både konkret och överförd mening insnöad i den turkiska staden Kars dit han tillfälligt återvänt för att söka sina rötter. Samtidigt som Snö är en berättelse om det litterära skapandet är det en kärlekshistoria och en skildring av såväl politiska som religiösa motsättningar mellan öst och väst.