– Hallåhallå, säger Disa när hon försiktigt tittar in i nya rum.
Disa, spelad av Maria Sid, brottas med sin nya livssituation som ensamstående tvåbarnsmamma i Falun. Det går väl sådär. Pappan till hennes barn (Calle Jacobsson) har hittat en ny som dessutom är trevlig och blir gravid.
Det är andra motigheter för Disa också. Hennes undersköterskejobb blir allt stressigare då hennes arbetskamrater på sjukhuset hotas av uppsägningar. En sällsynt ilsken patient är extra svår att få kontakt med. Filmen "Hallåhallå" kallas komedi, men den har en sorgset dramatisk stämning som underton. Åtminstone inledningsvis.
På biblioteket träffar hon en notorisk Casanova från Grycksbo, spelad av Johan Holmberg som är nästan klistrigt vänlig. Och så dimper hennes krävande mamma (Gunilla Nyroos) och urskuldande pappa (Tomas Laustiola) ner som överraskningsgäster. Vad ska hon ta sig till? Och vad vill hon med resten av livet egentligen?
En del repliker i filmen klingar kantigt och konstruerat, andra är lyhört avlyssnade i de flestas vardag och återges med poetisk precision. Precis som i många av sina pjäser och filmer berättar regissören och manusförfattaren Maria Blom om människor som inte känner sig som självklara huvudrollsinnehavare i sina egna liv. Snarare är de på kant med det mesta och inte minst sig själva.
Till skillnad från Bloms stora filmsuccé från 2004, "Masdjävlar", så är "Hallåhallå" inte någon regelrätt kollektivfilm, snarare en solodito. Men Maria Sid gör ett styvt jobb med sin Disa, med att vara så tiotalt närvarande i nästan varje filmruta. Hennes famlande efter fast mark under fötterna och färd framåt är filmens mesta behållning.
Handlingen utvecklas inte åt något standardhåll precis. Seriecharmörer kan till exempel visa sig ha egna saker att brottas med och den hårdföra kamsporten Kraw Maga, utvecklad bland annat av israeliska elitsoldater, kan fungera som känsloförlösning för frustrerade. Ett nästan bortglömt ord som "solidaritet" kan plötsligt laddas med ny geist. När hördes överhuvudtaget det ordet senast i en svensk film?
Nog får man allt lite livsmod av Maria Bloms nya film. Inte minst en befriande insikt, så fjärran från Hollywoods standardmallar att kärleken är inte allt, vänskap är minst lika värdefullt. Och livet går vidare, i Dalarna såväl som annorstädes.