REFLEKTERAT. Att berövas sitt namn är en tvetydig erfarenhet. Två sidor av saken kan vi se hos Tomas Tranströmer. I en dikt skriver han om att vakna efter en tupplur i baksätet på bilen utan att minnas vem han är. Då kommer namnet tillbaka som en trumpetsignal, som den räddande ängeln ur ”glömskans helvete”. På ett annat ställe talar han i stället om vilan i att försvinna i myllret på en gata i Shanghai eller New York, att inte vara någon särskild, att vara en anonym bokstav i den stora textmassan av människor.
Å ena sidan vårdar vi våra namn som den yttersta garanten för vår integritet. Ingen skall få avskaffa oss genom att göra oss namnlösa. Men vi putsar ofta på den offentliga personan och det personliga varumärket så intensivt att namnet bara blir ett sätt för individen att inträda i varuekonomin. Hur mycket man då tvingas lägga till och hugga bort av sin person, den som skulle skyddas av namnet, tänker man inte så mycket på.
Å andra sidan finns en längtan efter namnlöshet som tangerar mystiken. Lars Gustafsson talar om det stora och eftersträvansvärda mörkret bakom oss, platsen varifrån den perfekta tennisserven och musiken och de briljanta idéerna kommer. Om man öppnar jagets skarpa gränser kan det vidunderliga ske. Om den här artikeln har några kvaliteter så är det kanske inte jag som skriver den.
Det goda mörkret ger blanka katten i vem jag är, men i sin stora generositet låter det mig stå framför sig. Det kanske lånar mitt namn en stund.
Inuti varumärket händer däremot inget alls. En samtida bild av helvetet vore att bli inlåst i en logotyp.
I dagsläget är det mera handfasta aspekter på det anonyma som påkallar uppmärksamhet. Skolgårdsmobben har flyttat ut på nätet och som av en händelse glömt namn och ansikten hemma. Här öppnas namnlöshetens luckor inte ut mot det goda mörkret utan ner mot det inre källarhålet. Har vi så mycket medmänsklighet kvar att vi orkar locka mobbarna tillbaka?
De högerradikala nätsajterna där trollen trivs bäst skryter just nu med ökande besökssiffror. En inte oväsentlig del av ökningen kommer sig av att många numera bevakar dem noga. Det är inget trevligt arbete, men det måste göras. Det som slår en i skrivandet på dessa i huvudsak anonyma sajter är inte bara det hatiska och sliriga tonläget. Språkbehandlingen är usel och källkritiken obefintlig.
Det taskiga språket borde vara en fara för skribenterna själva eftersom egenheterna gör dem möjliga att identifiera med språkvetenskapliga metoder. Själv skulle jag våga hypotesen (och jag är inte ensam om den) att ett par krönikörer - med namn underligt nog - på Avpixlat står för en stor del av sajtens texter. Erik Almqvist (SD) har medgett att han skriver anonyma inlägg på nätet. Också från honom finns gott om jämförelsematerial för en lingvistisk analys.
Hackarna har inte gjort så mycket i det här ärendet ännu. Vi borde lämna över det till språkvetarna. Jag vill veta vem som talar till mig. Samtal förs mellan människor med namn. Om man dessutom kan ana ett gott mörker bakom dem blir samtalet ännu mer givande.