Vem ska trösta universiteten?

Ett av alliansens vallöften var att knoppa av universitet och högskolor från den statliga myndighetsstrukturen. Det pratades stolt och mycket om att befria lärosätena och göra dem betydligt mer självständiga och självstyrande. När regeringen nu i mars presenterar den så kallade autonomipropositionen lär det visa sig att man inte höll det där vallöftet: istället blir det betydligt mer blygsamma förändringar, inom ramen för rådande myndighetsstruktur.
Så hur kommer förutsättningarna att se ut, för högre utbildning och forskning? Vad vill regering och opposition? Med tanke på politikers ymniga användning av själva begreppen "utbildningsinsatser" och "forskning" är det mycket egendomligt att så lite av det offentliga samtalet handlar om dessa frågor.

Ett av få undantag från debattystnaden återfinns i den skrift som gavs ut i samband med att Örebro universitet firat tioårsjubileum som "fullvärdigt akademiskt lärosäte". Örebro universitet inför sitt andra decennium är självfallet en bok specifikt om just detta universitet, men baksidestexten deklarerar också allmängiltiga ambitioner, skriften vill "fördjupa reflektionerna kring det nära förflutna, det varande och det kommande i svensk högre utbildning och forskning - både som politisk och lärd möda".

I avdelningen Externa förutsättningar skriver professor Stig Strömholm, rektor vid Uppsala universitet 1989-1997, om de tio år då Örebro var knutet till Uppsala universitet som "universitetsfilial". Strömholm uppehåller sig en del vid språkbruket, bland annat i ett tal av Örebrouniversitets förste rektor, Ingemar Lind: "Filialerna var tänkta att bli ett slags vetenskapliga närbutiker med begränsat sortiment där kvaliteten kontrollerades i huvudbutiken. Urvalet av saluförda varor var dock i någon mån ideologiskt begränsat till förmenta nyttigheter".
Var tid och reform har sin retorik, Strömholm berättar hur Sven Moberg, socialdemokratisk undervisningsminister 1967-1973 gärna sett att Uppsala universitet hade fått ändra namn till "högskolan i Uppsala". I boken skriver Carl Tham, utbildningsminister 1994-1998, om omvänd socialdemokratisk strävan: lärosätesexpansionen skulle innebära att högskolor (som Örebro) uppgraderades till universitet. Han skriver om sin vilja att åstadkomma för mycket på för kort tid, om den underfinansiering som fortfarande råder och om hur besviken han är på sina efterträdare och partikamrater, Thomas Östros och Leif Pagrotsky. Nej, Tham är inte nöjd med nuvarande regering heller, "där högskolepolitiken i hög grad styrs av statssekreteraren, den mångårige förvaltningsdirektören vid Lunds universitet".

Det i alla avseenden vassaste kapitlet är På väg mot politiskt prioriterad forskning? av professorerna Dan Brändström och Thorsten Nybom, en exposé över åren 1990 - 2009, från introduktion av "kvasimarknadsmekanismer" till dagens "genomgripande politisering" av forskningen. Universiteten jämförs med julgranar, behängda med verbalt pynt; "om forsknings- och universitetspolitiken tenderar att i huvudsak bestå av en kombination av substanslösa sound-bites om 'kunskapssamhället, globalisering, innovationssystem' etc. som argument för reformer, som i realiteten dikteras av deras förväntade, kortsiktiga politiska nytta, framstår snart exempelvis de ständigt upprepade uppgifterna om det totala antalet spenderade FoU-miljarder som relativt irrelevant information, då man försöker bedöma forsknings- och utbildningssystemets faktiska kvalitet och funktionalitet".

Även om skribenterna garderar med att en rapsodisk historik kan uppfattas som en orättvis betraktelse är jag är övertygad om att de inte levererar någon apart analys. Tvärtom är det sannolikt lätt att hitta akademiföreträdare som instämmer och som delar Brändströms och Nyboms oro.
Men den akademiska världen, oavsett hur mycket frihetspynt som hängs på den, utmärks mindre av mod i debatten än av taktisk tystnad. Begripligt med tanke på det beroende av den politiska makten och de statliga pengarna som kommer att gälla också aldrig så självstyrande lärosäten.
Varför däremot medier, debattsidor, samhällsprogram och morgonsoffor intresserar sig så pass lite för en bred diskussion om tillståndet i och framtiden för universitet och högskolor är fortfarande ett mysterium.