Björn Lövenlid: Vem kan man lita på?

Vem i hela världen kan man lita på? Frågan är mer relevant än någonsin.

Nyligen konstaterade Skövde nyheters nätupplaga att Margaret Thatcher var död. Det är hon inte alls.

Tidningen litade på ett twitterkonto som påstods tillhöra brittiska Sky News. Problemet var bara att kontot var falskt.

För några år sedan gick Norra Skåne, som enda tidning i världen, ut med jätterubriken: ”EXTRA! EXTRA! UPPGIFTER FRÅN MIAMI: CASTRO DÖD!”

Fidel Castro var förstås inte alls död, även om någon i Miami hade sagt det till den Hässleholmsbaserade tidningen.

Dessa båda exempel är visserligen extrema och ovanliga, men de sätter ändå fingret på en problematik som många menar håller på att gröpa ur en av journalistikens viktigaste grundstenar: källkritiken.

Det handlar inte om en tilltagande inkompetens på redaktionerna, tvärtom. Dagens journalister är mer välutbildade, mer källritiska och mer professionella än någon tidigare generation. Problemet är snarare all desinformation som sprids med blixtens hastighet i olika kanaler och som journalisterna tvingas förhålla sig till, i realtid. Man vill ju inte vara tvåa på bollen.

Det som framför allt har gjort de falska nyheterna så vanliga på senare tid är att den gamla tidens mytomaner har fått sällskap av professionella bluffmakare, avlönade personer som gör allt de kan för att plantera just falska nyheter.

Förra året reste TV 6 humorduo Erik & Mackan till Litauen för att spela in sketcher. I ett inslag instruerade de Vilnius borgmästare Arturas Zuokas att krossa felparkerade bilar med hjälp av en stridsvagn. Skådespelare i inslaget beskrev det som det nya sättet att jaga felparkerare på.

SVT:s Rapport och en rad internationella tv-kanaler gick på bluffen, som givetvis innebar fin publicitet för Erik & Mackans nya tv-serie.

Svenska PR-byrån Studio Total, som är mest känd för att ha eldat upp tusenlappar tillsammans med Gudrun Schyman och bombat Minsk med nallar, låg bland annat bakom den fejkade världsnyheten om ”världens första sexskola” i Österrike.

Genom att kalla till presskonferens och ljuga inför pressuppbådet nådde de, enligt egen utsago, en publik på 300 miljoner. Det egentliga målet med kampanjen var att skapa debatt, bland annat om mediers trovärdighet.

Finns det då inget att glädja sig åt i detta lögnernas tidevarv? Jo, att mediekonsumenterna själva har blivit betydligt mer källkritiska än förr.

När man dagligen bombarderas med suspekta länkar, Nigeriabrev, missvisande reklam och konspirationsteorier så går det helt enkelt inte att tro på allt man läser. Den som gör det blir snabbt galen.

De godtrogna är desinformationssamhället största förlorare.