Det hör till samtidens allra mest märkliga paradoxer att vi i ett så genommedialiserat samhälle har så lite kunskap om hur medier faktiskt fungerar.
Man hade ju kunnat tro att det skulle vara precis tvärtom: ju större betydelse medierna spelar i och för våra liv, desto större kännedom och insikt. Så verkar inte vara fallet.
När förre kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth och tidigare Moderatledaren Ulf Adelsohn replikerade på hur de framställdes i Björn av Kleens omtalade reportage ”Vreden på Östermalm” (Dagens Nyheter, 20/3), slingrade de snabbt in sig i en av nuets mest propagandistiska tankar – att ”medierna” löpande ”mörkar” negativa sanningar om invandring.
Beviset för att detta skedde var, så vitt jag kunde förstå, att två ledarskribenter (med en allt tydligare anti-invandringsagenda) sagt att det var så, samt att en undersökning som SVT beställt och publicerat inte hade plockats upp av andra medier (vilket den hade).
Inom framförallt främlings- och invandringsfientliga grupper håller just den här bilden av medier som håller inne med ”sanningen” på att bli ett av de bärande idéinslagen för att forma och stärka den egna gruppen. Det finns därmed en tydlig motståndare, en fiende som kan pekas ut som åtminstone delansvarig för det man tycker har gått fel i samhället.
Utvecklingen går oerhört fort och vi kan nog räkna med att den här synen på journalistiken kommer att få ökat fäste i breda grupper. Samtidigt ska man ha klart för sig att det vi har att göra med inte ens kvalar in till att betraktas som en konspirationsteori. För vem är det som skulle ligga bakom en sådan systematisk mörkning och vad skulle egentligen skälen vara? På vilket sätt samordnas besluten inom den relativt brokiga gruppen av 20 000 journalister som är anställda på ställen som styrs av lika brokiga bolag, stiftelser och organisationer – med skiftande politisk färg?
Det kan tyckas förvånande att vi efter 70 år med modern press fortfarande inte vet hur journalistiken fungerar. Troligen har det att göra med att de bärande bilderna av journalistik alltid har varit populärkulturella fiktionaliseringar: från romanerna på 1880-talet, till de tecknade serierna och senare tiders filmer och tv-serier. Vi kan lugnt säga att vi för det mesta har förhållit oss ytligt till ämnet.
Idag skapas en av de mest kraftfulla bilderna av journalistiken i ett ständigt pågående kollektivt samtal som förs av människor som gör allt för att visa att traditionella medier medvetet ljuger och bedrar. Det är en bild som är så starkt att till och med kulturministrar verkar tro på den. Vilket naturligtvis berättar en del för journalistiken om dess kommande utmaningar.