Väst duckar för sitt moraliska ansvar
KRÖNIKA. De mänskliga rättigheterna och allas lika värde finns givetvis i teorin men knappast i praktiken, skriver Lars Lambert.
Lars Lambert
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Man brukar peka på det faktum att farligare än "ondskan" hos ett fåtal, Hitler och hans gangstergäng, är feghet, brist på civilkurage och medlöperi hos de många. Dessutom finns alltid de som ser möjligheten att vinna på andras olycka. Förmögenheter konfiskerades, företag realiserades, karriärvägar öppnades, lägenheter blev lediga.
De goda undantagen finns, människor som med risk för eget liv kommer andra till undsättning. Men den nazistiske kvartersvakten som behandlar sin granne med all välvilja så länge han är ovetande om att denne är jude, men annars är beredd att omgående skicka honom till förintelselägret, aktualiserar frågan om människovärdet, skillnaden mellan vi och dom, mig och de andra.
Zetterström tar frågan till oss själva, européer och västerlänningar, och nuet. "Är vi då själva fria från skuld i detta avseende?" Menar vi allvar med vårt tal om mänskliga rättigheter och allas lika värde? Skulle vi i så fall acceptera klyftorna mellan rika och fattiga, svälten och nöden i världen, de orättfärdiga krigen, flyktingarna? För vi kan ju inte skylla på att vi inte är välinformerade.
Jag kan inte tro annat än att dessa frågor är retoriska. Exemplen på Västvärldens likgiltighet eller passivitet är alltför överväldigande. Ett par exempel. Relativt enkla men massiva satsningar på hälsovård, vatten och avlopp skulle rädda miljoner människor i fattiga länder från ett liv i misär och en för tidig död om vi verkligen menade att de hade samma värde som vi själva. Skulle Västerlandet verkligen acceptera de ständiga våldtäkterna på kvinnor och barn i krigets Kongo om inte behovet av landets metaller till våra datorer och mobiltelefoner vägde tyngre än människovärde? Skulle vi acceptera barnarbete och svältlöner? Skulle Väst verkligen tolerera diktaturerna i de länder vars råvaror vi är beroende av om inte vårt välbefinnande var viktigare än mänskliga rättigheter? De "orättfärdiga krig" Zetterström talar om, som Bushs i Irak, har dessutom haft sina idoga tillskyndare, också i vår nuvarande svenska regering och på flera tidningars ledarsidor.
De mänskliga rättigheterna och allas lika värde finns givetvis i teorin men knappast i praktiken. Dock finns också här de goda undantagen i form av enskilda individer och ideella organisationer som Amnesty eller Läkare utan gränser.
Nyttigt är också att fundera över diskrepansen mellan den bild vi i Väst har av oss själva och hur vi uppfattas av andra. Vi måste fråga oss varför vi är så misstrodda och avskydda, framför allt USA efter Bushs två perioder, i en stor del av världen. Kan det bero på att vi tagit oss rätten att kapa åt oss större delen av jordens resurser, oavsett om de är våra eller andras. När en irakisk journalist nyligen i desperation kastade en sko mot den duckande amerikanske presidenten under dennes sista besök i Bagdad var det en bild av hur de andra ser på Väst. De vet att inte ens förbrytare mot folkrätt och mänsklighet är lika inför lagen, en del kommer aldrig att lagföras hur väldokumenterade brotten än är. Faran är att framtidens dom blir hård.