Vass och kylig filmmusik

Man gör ändå gott i att inte lyssna på Hannah med h som en uppföljare utan mer som en fördjupning, som extrauppgifterna i slutet av matteboken man bara löser om man är särskilt intresserad. Hannah med h låter trots allt som The Knife rakt igenom. De använder syntljud som får låta just som syntljud och Karin Dreijers röst som ett instrument bland andra. Punk och glamour samsas utan konflikt. Huvuddelen av albumet är instrumentalt, mycket är stämningsskapande monotont, men med något enstaka undantag klarar sig musiken utmärkt utan filmen. Det filmiska bryts för övrigt av tunga discolåten Handy-man och underbart gapiga New year¹s eve.Det märkliga med The Knife är att de trots sin förkärlek för 80-talet aldrig blir nostalgiska. This is now är ett bra exempel: Först är syntarna så plastiga att de kunde platsat på Giorgio Moroders soundtrack till Scarface. Men snart upptäcker man en vasshet och en Fucking Åmål-desperation som gör det tydligt att det här inte är Miami 1983 utan Sverige 2003. Man misstänker att filmen inte kommer att handla om öppna bilar och paraplydrinkar.