Väsen imponerade på Parksnäckan

När Väsen kommer ut på scenen och drar i gång med sin Björkbergs­polska skiner solen fortfarande och Parksnäckan är i det närmaste fullsatt. En av anledningarna till deras popularitet är förmodligen att de till skillnad från mångaandra svenska folkmusikgrupper inte gett sig ut i alltför vågade musikaliska experiment. Går man på en konsert med Väsen vet man vad man får. Men den främsta orsaken är naturligtvis tre ovanligt skickliga musiker, med ett avundsvärt samspel.Första delen av konserten är något enformig. Som Roger Tallroth själv påpekar går det mesta i 3/4- takt, men också i nästan samma tempo. Den lugnare Kalles vals bryter av och blir höjdpunkten.Men det är efter pausen som Väsen visar varför de är ett av de ledande banden inom svensk folkmusik. Av de egna kompositionerna sticker den japaninspirerade ut snyggt. Annars är det de omarbetade traditionella låtarna som imponerar mest. Där tas svängarna ut rejält och man gör något helt eget av dem. Vilse i betlandet, efter Ola Hans, är lysande och Byss-Calles slängpolska som extranummer lämnar inget övrigt att önska.Personligen är jag lite reserverad mot den förhärskande pedagogiska traditionen inom svensk folkmusik, att allt ska förklaras på ett tydligt sätt och att det alltid ska redogöras för låtarnas ursprung. Det känns ibland som att man inte vågar lita på att musiken klarar av att stå på egen hand och som att det talas om museiföremål.Väsen kommer undan det genom att presentera låtarna på ett roligt sätt och med glimten i ögat. Och när tre musiker av Väsens kaliber får till de där klockrena partierna, som i extranumret, är det så långt från ett museum man kan komma.