Varulvsfilm med lätt bett

Myterna om människor som förvandlas till vargar, eller åtminstone vargmänniskor, vid fullmåne finns i många kulturer och är belagda under många sekel. Inte minst har filmskaparna fascinerats av fenomenet, från stumfilmen och framåt. Nu är det dags igen, denna gång med en remake på en film från 1941. Den gången var det skräckveteranen Bela Lugosi som fick krypa in i den håriga kostymen.

Den nya versionen har regisserats av Joe Johnston, som inte tillhör de mer bemärkta i branschen, med titlar som Hidalgo, Jumanji och Jurassic Park III som främsta meriter. Alla tre filmerna kännetecknas av en viss elefantiasis och det går igen nu också. Det som främst lagts till i årets variant är mer av allt. Det är förstås betydligt bättre utförda effekter, stunts och datoranimationer. Ljudet används mer kreativt och närbilderna på bett, blod och inälvor används flitigt. Men lite action piggar upp klichéerna stundtals.

I längden blir det dock lite för mycket av det goda (?). Johnston skulle absolut ha vunnit på att hålla igen lite och litat mer till stämningar och inte minst det utmärkta skådespeleriet. Johnston må inte ha hjälp av en sådan som Lugosi men han har å andra sidan Benicio del Toro, Emily Blunt och Anthony Hopkins. Där finns inte mycket mer att önska sig. Trion, liksom övriga biroller, gör vad som krävs och mer.
En hel del känns som en hyllande pastisch till de gamla filmerna. Johnston har dessutom fått till ett utsökt foto. De vackra bilderna lyfter mycket av filmen, från det gotiskt anfäktade slottet, de drivande skyarna runt fullmånen, skuggspel i skogen till London under Jack the Rippers tid.
Historien med inslag av våldsam generationskamp och olycklig kärlek griper tag emellanåt också.

Som helhet är det en vampyrhistoria i våldsamt tempo, snyggt spelad och proppad med stämningsfulla bilder. Ändå blir det lite blodfattigt i längden. Det är svårt att göra 1800-talsvampyrer för en nutida publik och hela vägen når inte The Wolfman. Den lär knappast nyansera vargdebatten i övrigt heller.

Varulvsfilm med lätt bett

Björn G Stenberg blir lite biten av den senaste varulvsfilmen, men finner den aningen blodfattig till innehållet trots fint skådespeleri och stämningsfyllda bilder.