På en journalistkurs för många år sedan träffade jag en kollega från en tidning i Halland. Hallänningen berättade hur fan en gång flugit i honom och hur han hade totat ihop en notis med ungefär följande innehåll:
INSTÄLLT. Letargiska Förbundets årsmöte i Slöinge fick på söndagen ställas in på grund av dålig uppslutning. Det är högst osäkert när förbundet kommer att kalla till ett nytt sammanträde. Reaktionen uteblev inte. Tidningen ringdes ned av ilskna prenumeranter i Slöinge, en tätort i Falkenbergs kommun, och tidningen fick be om ursäkt. Notisens kraft skall inte underskattas.
I dag är den klassiska notisen, som saknade riktig rubrik och signatur, på väg att bli en rödlistad art i den publicistiska flora som medieindustrin odlar. Förr fanns det notischefer på redaktionerna, och inte minst landsortstidningar hade löst knutna ortsmeddelare, vars främsta uppgift var att agera notisjägare i bygden. För dem gällde det att hitta aktuella företeelser eller händelser i trakten eller samhället, som visserligen inte hade tillräckligt nyhetsvärde att de dög till ”riktiga artiklar”, men som ändå hade ett sådant lokalt intresse att de platsade ”som blänkare i bladet”, d v s oftast notiser.
Mycket av det som avhandlades i tidningsnotiser förr kommer inte längre in på nyhetsplats. En hel del anser vi säkert som mistligt, annat har gått förlorat. Som en modern variant av den här lokala rapporteringen kan kanske den läsarmedverkan på webben som många tidningar i dag kämpar med ses.
Författaren Torgny Lindgren har rest ett tragikomiskt äreminne över den evige notisskrivaren. Han heter Manfred Marklund, huserar i Avabäck i Västerbotten och är berättaren i Lindgrens roman Pölsan (2002). Denne märklige notisskrivare går igen i Lindgrens senare roman Dorés Bibel (2005) och hans slutliga öde återges i Norrlands Akvavit (2007). Redan i Pölsans inledning avslöjas notisskrivare Marklund som en bluffmakare. Alla hans notiser är påhittade, ”någon kalkonfarm där en björnhona har härjat har aldrig funnits” i trakten, något skolhus har aldrig brunnit i Avaberg, ja till och med ortnamn och personer är fria fabuleringar. Lokaltidningens chefredaktör förbjuder därför skribenten att författa fler notiser.
Först 53 år senare, när chefredaktören dött, tar Marklund på hemmet Solsidan vid 107 års ålder upp arbetet på sin eviga notis om lungsoten och sökandet efter den slutliga pölsan i trakten. Hela romanen utformar sig till en väldig notis. Romanen kan läsas som en hyllning till den fria fantasin och skapandet, det livsuppehållande berättandet. Det är ju berättelsen som utgör vår livstråd mellan det förflutna och framtiden.
I dag hade Manfred Marklund kanske haft sin egen blogg. Där hade inga chefredaktörer kunnat stoppa hans notisskrivande. Men frågan är vem som läst honom. Det var ju när notiserna passerat centralredaktionens nålsöga som de fick pondus.