För några år sedan arbetade jag på bokförlag med den föga uppbyggliga uppgiften att refusera texter. Jag brukade lägga dem i två högar: de som gick vidare till nästa instans och de som jag kunde refusera direkt. Denna senare kategori kunde sorteras in i ett antal underkategorier: till exempel de ständigt återkommande mormorsmanusen om tre små kaniner/kottar/svampar som råkade ut för äventyr i skogen. Andra typiska manus var reflektioner över livskriser/skilsmässor, deckare som handlade om naziguld, samt, förstås, de självupptagna Bukowski-imitationerna om cigaretter, kaffe och horor – oftast inskickade tillsammans med olidliga följebrev om författarens akademiska och intellektuella meriter.
Ungefär 2007 började en ny typ av manus dyka upp. Det var berättelsen om den föräldralösa pojken/flickan med särskilda magiska förmågor som av olika skäl hamnade på en magisk internatskola med andra likasinnade barn. Låter det bekant?
Harry Potter och andra bestsellers har under 00-talet nått nya nivåer. De har översatts på rekordtid, lästs på originalspråk och varit föremål för oändliga sidor onlinebaserad fanfiction och diskussion. Samtidigt har deras författare blivit mer utsatta för stämningar, förtal och medial uppmärksamhet än någonsin tidigare. I dessa bestsellerns kölvatten har det dessutom uppstått en ström av skamlösa och blaskiga imitationer. Visserligen inget nytt fenomen, även om det nu märks desto mer (minns till exempel de många tempelriddar- och skattjaktsromanerna efter DaVinci koden).
Det senaste litterära fenomenet med globalt genomslag är förstås Stephanie Meyers vampyrserie och mycket riktigt har även denna serie sina bleka kopior. Det mest flagranta exemplet såg jag på Walmart utanför Seattle där Meyers titlar Twilight och New Moon stod uppradade bredvid de till utseendet förväxlingsbara Shadowland och Blue Moon.
Hos mig brukade imitationerna hamna direkt i refuseringshögen, men det finns tydligen de som resonerar annorlunda. I höstas utkom på svenska Angelologi: Änglarnas tecken som verkar vara en blandning av Meyer och Dan Brown. Enligt förlaget ”gör den för änglar vad Meyer gjorde för vampyrer”, dessutom är den ”redan såld till trettio länder” (i sig visserligen ingen garanti för framgång – minns den haussade Strindbergs stjärna).
Visst kan man på detta sätt – genom att publicera böcker som del av en trend – försöka rida på andras framgångsvåg. Däremot kan man inte bli nästa stora fenomen. För problemet med bestsellers är att det inte går att konstruera dem. De är per definition oförutsägbara eftersom de fångar upp någonting obegagnat och åtråvärt. Därför säger jag: nästa Twilight är inte en dålig kopia på Twilight.
Nästa Twilight är Susan Collins nattsvarta dystopi Hungerspelen där Meyers amerikanska lyckodröm smulas sönder i småbitar. Minns var du läste det först.