Värme i kylan

Vilken regidebut! Jag kan inte ens minnas när jag såg en så friskt och lekfullt berättad svensk dramakomedi förut, som handlar om i grunden allvarliga saker.
Se upp för dårarna handlar om Elin och Yasmin, som spelas av långfilmsdebuterande Rakel Wärmländer och Nina Zanjani. Handlingen berättas ur de unga kvinnornas synvinkel. De blir goda vänner under antagningsproven till polisutbildningen och de peppar varandra till att klara proven med marginal. Men deras respektive privatliv krånglar till sig en aning.
Elin bor tillsammans med sin kille, spelad av Mattias Redbo, som är väktare, men förhållandet börjar knaka. Yasmin bor hemma hos sin skilda pappa och mobbade lillasyster. Hennes pappa var hjärtkirurg i sitt förra hemland Turkiet. I Sverige har han fått jobb som tunnelbaneförare och har fortfarande svårigheter med att få till svenska språket rätt. Därav filmens titel. De "dårar" som det varnas för är de dörrar som sitter på tunnelbanevagnarna.

Dan Ekborg gör ett elakt och lite fyrkantigt porträtt av Elins far, en kriminologiprofessor med flottigt hår i svans, medan den turkiska skådespelaren Korhan Abay, som är väldigt känd i Turkiet och ledde Schlagerfestivalen när den senast hölls i Istanbul, gestaltar Yasmins pappa med lika delar värdighet och uppgivenhet. Några av filmens finaste scener är mellan honom och dottern Yasmin, där uppdämd sorg möter vital oppositionslusta.
Den sagolika vändningen för denna mans del är kanske väl fantastisk, men mirakler har skett förr eller? De sker åtminstone på bio.
En intrigkrok som rymmer privatspaning mot en rasistisk polisaspirant verkar lite tvivelaktig. Är det verkligen så att man inte kollar brottsregistret på dem som ansöker till polishögskolan?

Till ton och temperament påminner annars Se upp för dårarna om brittiska komedier från senare tid som exempelvis Love Actually. Filmen ger sällan upphov till gapskratt men man följer med i dess lustfyllda vindlingar och får lite diskbänksrealism och vemod i förbifarten. Under eftertexterna, som kommer lite abrupt efter all berättarglädje, känner åtminstone jag mig aningen stärkt. Det matnyttiga budskapet handlar om att ta plats och vara den man är innan "dårarna" stängs. Schablonartat men sant.
Men den tämligen enkla historien rors i land med stor vitalitet och känsla för rytm i berättandet. Filmens regissör Helena Bergström både roar med lekande lätt hand och vill något med filmen. Dess styrka och värme är något vi alla kan behöva i vinterkylan.

Värme i kylan

Regidebuterande Helena Bergström roar med lekande hand i nya filmen Värme i kylan.