Dinosaurier är något som tycks fascinera generation efter generation av såväl barn som vuxna. Ett otal filmer, animerade serier och en massa böcker har producerats om dessa urtidsdjur genom åren. Med tanke på den förra floppande “Walking with dinosaurs” så är jag rätt skeptisk då jag kliver in till den animerade filmen “Den gode dinosaurien”. Jag befarar att den är ytterligare ett krystat försök att rida på dinosauriernas populäritet – men icke!
Så är det också regissören Peter Sohn med tidigare fullträffar som “Råttatouille” och “Monsters University” samt några av skaparna till “Hitta Nemo” och “Insidan ut”, som är pappor även till denna charmiga – för att inte säga snygga, humoristiska och hjärtknipande – film. Den har dessutom begåvats med ett gäng roliga svenska röster, inte minst bland de helsköna bi(rolls)-dinosaurierna.
Tänk dig en alternativ historieskrivning där jorden aldrig krockar med en asteroid och dinosaurierna aldrig dör ut. Ja, då är du “Den goda dinosaurien” på spåret – alltså Arlo, en liten ängslig Apatosaurus som räds allt och alla. Även den minsta lilla eldfluga.
All harighet blir till en början så enerverande att man nästan vill skrika “men skärp dig grabben”! Inte minst då pappan försöker utmana sin sons oro och istället drunknar i floden.
Och visst skärper sig Arlo. Men när han vill göra avtryck, precis som sin övriga familj, så nästan dör han då han liksom sin pappa ramlar ner i floden och flyter iväg långt bort från hem och trygghet.
Men han är inte ensam i sin överlevnadskamp. Pricken, en mänsklig liten krabat som Arlo tidigare misslyckats med att jaga bort från familjens matförråd, räddar Arlos liv.
Deras väg hem blir ett storartat äventyr både på in- och utsidan, för att travestera skaparnas förra film. Visserligen blir sensmoralen övertydlig – om hur nödvändig rädslan är för att överleva och om man inte tar sig igenom den så upptäcker man inte vad man går för – men det är svårt att inte gilla den.
Arlo är en stark grabb som slutligen står upp för sin vän trots att han är rädd. Och starkast är han då han av kärlek motar bort Pricken och tvingar honom att ansluta sig till en människoflock.
Vore jag inte så barnsligt förtjust i “Jurassic Park” och dess uppföljare skulle jag med lätthet utse filmen till den främsta bland filmosaurierna. För “Den gode dinosaurien” är en film med så mycket värme i sig att det fullkomligt glöder i bröstkorgen då jag kliver ur salongen.