Världspianist med Kammarsolister

Musik:Uppsala kammarsolister stod för en finkänslig och tekniskt begåvad insats i lördagens konsert i Alfvénsalen tillsammans med den i New York bosatte ryske världspianisten Ilya Itin.Men innan den briljante pianisten släpptes in på scenen uruppförde Kammarsolisterna, till vardags stämledare i Uppsala kammarorkester, en stråksextett, Concerto de chambre av David Lampel. Denne Parisboende svensk presenterade själv sitt verk och berättade att han blivit inspirerad att skriva det efter att ha hört Kammarsolisterna framföra Schönbergs Verklärte Nacht för två år sedan.Den stämningsskapande Concerto de chambres böljande dynamik är kittlande som en Hitchcock och dunkel som en Bergman. Atonal, kromatiska inslag och tydligt expressionistisk. Mycket precist och finkänsligt levererad.I rävsaxenSjostakovitj satt länge i en ideologisk rävsax. Enligt sovjetledarna kunde man aldrig vara nog politisk, medan västliga kritiker ansåg honom vara alltför bunden av systemet. Sedermera har han fått sitt erkännande i de flesta läger och hans tidiga musik har uppvärderats, inte minst hans kammarmusik.Ett exempel är pianokvintett i g-moll op 57. Sjostakovitj har i detta verk från 1940 använt olikartade ingredienser som neoklassicism, barock, folklig dans och polyfoni i ett genomgående intelligent återanvändande av temat. Ibland mörkt och stilla, ibland dansant och lekfullt. Dessutom med en spännande uppdelning i temporära instrumentala sektioner, vilket är en extra krydda.Pondus vid flygelnIlya Itin visade pondus i sitt handlag med flygeln. Hans register av uttryck var överraskande omfattande och passade perfekt till Sjostakovitjs skaparglädje. Lägg därtill hans kompletta teknik. Bortsett från någ-ra inledande intonationsproblem gjorde även stråkarna en förtjänstfull insats.Dvorák inspirerades i sin senare pianokvintett i A-dur, op 81 från 1887, av härliga slaviska folkdanser och traditionell klagosång i en uppfriskande växling mellan ysterhet och melankoli. Vackra melodier skruvas upp till stormande lidelse.FuriöstDet var bra tryck i stråkar och piano, varm fin violaklang i and­ra satsens tema och inspirerat spel i de snabba danserna. Tajtare än Karlssons klister. Mellan de furiösa partierna i scherzot fanns en magnifik lätthet och klarhet i Itins fraseringskonst. Ett par gånger gnisslade det till i stråket, knappt märkbart.Efter en störtskur av applåder som tycktes outsinlig, övertalade Ilya Itin sina lagkamrater att upprepa slutet av finalsatsen i Dvoráks verk. Näst intill en fullträff är en bra sammanfattning av den här konserten.