Världsmusikprojekt blandade och gav

Att fånga publikens uppmärksamhet med en oväntad inledning är ett klassiskt knep. Det kan man inte anklaga Monserrat Music Project för att ha missat. I första låten kommer en man med bar överkropp och bastkjol in på scenen. Han dansar en traditionell afrikansk dans, aggressivt viftande med två machetes.Starten på musiken är inte lika uppryckande. En aningen såsig blandning av musikstilar som är svåra att skilja ut. Lite karibiska rytmer, lite afrikanska och något mer. Det är klart bättre när kontrasterna blir tydligare och spelar med och mot varandra. Som när raggaartisten Bamma B:s toastande på engelska bryter in i Ulrika Bodéns svenska folkmusiksång.Showen igenom svämmar det över av lysande individuellt skickliga artister. Rostam Mirlashari, som i sin åtsittande vita kostym liknar en pensionerad Bollywoodskådis, har en fantastisk röst. Imponerar gör också kören från Zimbawe, som trots att de bara ärtre personer får det att låta som en proppfull gospelkyrka.Av låtarna som Blossom Tainton medverkar i blir de flesta mer eller mindre misslyckade. Trots att hon väljer förutsägbara alster som Bob Marleys Redemption song, så lyckas hon inte (eller vill inte) foga in sig i de andra artisternas musikaliska språk. Resten av turnén i länet blir sannolikt mer balanserad utan henne.I mitten av scenen sitter projektledaren Simon Monserrat. Han trummar, presenterar artister och verkar själv aningen chockerad över vad han ställt till med. De humoristiska dansinslagen, mestadels framförda av ett par med rikt varierade utstyrslar, för tankarna till kabaré. Och det är svårt att sätta någon etikett på vad man ser. Ibland får jag känslan av att han satt ihop föreställningen endast utifrån någon vag allt-ska-få-plats-filosofi. Artisterna står ofta som i en var sin liten bubbla och gör sin grej, utan kontakt med var­andra. Men när det fungerar blir det riktigt bra. Som i den mäktiga avslutningen med Miriam Makebas Pata pata.