Jag Ă€r en av fem forskare frĂ„n Uppsala universitet pĂ„ sommarkonferens med tema vĂ€rldslitteratur i Peking. âVĂ€rldslitteraturâ brukar definieras som litteratur som, exempelvis genom översĂ€ttning, fĂ€rdas över nationsgrĂ€nser. I en tid av globalisering och internationalisering Ă€r begreppet högaktuellt, och traditionellt har detta forskningsfĂ€lt haft starka kopplingar till postkoloniala tankegĂ„ngar om center och periferi. Vilken litteratur Ă€r det som lĂ€ses globalt och vilka sprĂ„k Ă€r den skriven pĂ„?
Konferensen har blivit presenterad för oss under storslagna former som ett samarbete mellan Pekings universitet och Harvarduniversitetet, med akademiska vÀrldsstjÀrnor som Gyatry Spivak och David Damrosch som Keynote speakers.
ĂndĂ„ ligger nĂ„gonting konstigt i luften, och det handlar inte bara om den lite mĂ€rkliga stĂ€mning som uppstĂ„r nĂ€r vi fĂ„r se att konferensen Ă€ger rum i âDemocracy buildingâ. Inte heller handlar det om den presentation som alla tvingas lyssna pĂ„ dĂ€r en kinesisk professor förklarar vad som Ă€r god litteratur (sĂ„dan som förmedlar goda vĂ€rderingar) och varför konfucianismen Ă€r överlĂ€gsen exempelvis kristendomen (den har fler goda vĂ€rderingar).
Nej, det handlar om svÄrigheten i att föra ett akademiskt samtal över sprÄk- och nationsgrÀnser.
âMan skulle kunna tĂ€nka sig en konferens dĂ€r alla talar pĂ„ sitt eget sprĂ„k, med nĂ„gon form av simultanöversĂ€ttningâ, föreslĂ„r jag efter en sĂ€rskilt osammanhĂ€ngande panel. âNja, jag vet inteâ, sĂ€ger akademikern frĂ„n New York University, âHur skulle det kĂ€nnas att sitta och lyssna pĂ„ ett sprĂ„k som man inte förstĂ„r?"
Men kanske Àr just det den springande punkten: hÀr pÄ Pekings universitet blir det uppenbart att glappet mellan de som behÀrskar en tillrÀckligt hög nivÄ av engelska i tal (i första hand europeiska och amerikanska/australiensiska akademiker) och de som inte gör det (i första hand kinesiska och franska akademiker, Àven mycket meriterade professorer) Àr plÄgsamt stort. SjÀlv upplever jag det som frustrerande hur vÀrldslitteraturforskare, vilka Àr besatta av att diskutera maktförhÄllanden i litteraturen, alltid för detta samtal pÄ engelska.
Det Ă€r för övrigt ocksĂ„ en paradox att de som i sin forskning diskuterar engelskans maktstĂ€llning ofta Ă€r de som behĂ€rskar sprĂ„ket bĂ€st â en kunskap som Ă€r hĂ„rdvaluta i den akademiska vĂ€rlden. PĂ„ denna konferens, liksom pĂ„ sĂ„ mĂ„nga andra, tvekar inte akademiker med engelska som modersmĂ„l att anvĂ€nda sitt sprĂ„kliga övertag till att verbalt trycka till kinesiska kolleger. Men eftersom engelskan har blivit ett mĂ„tt pĂ„ akademisk fĂ€rdighet, blir det sĂ€rskilt svĂ„rt att tala om att den inte behĂ€rskas av alla. SĂ„ lĂ€nge det officiellt sett inte finns professorer som Ă€r dĂ„liga pĂ„ engelska, kan det orĂ€ttvisa i situationen inte diskuteras. Och medan samtalet om vĂ€rldslitteraturens möjligheter gĂ„r vidare, vĂ€xer gapet mellan forskarnas forskning och forskarna sjĂ€lva.
VÀrldslitteratur - bara pÄ engelska
KRĂNIKA. "PĂ„ denna konferens, liksom pĂ„ sĂ„ mĂ„nga andra, tvekar inte akademiker med engelska som modersmĂ„l att anvĂ€nda sitt sprĂ„kliga övertag till att verbalt trycka till kinesiska kolleger"
Malin Nauwerck krönikör.
Foto: Hans E Ericson
Det hĂ€r Ă€r en krönika. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.