Malin Nauwerck: Världslitteratur - bara på engelska

Jag är en av fem forskare från Uppsala universitet på sommarkonferens med tema världslitteratur i Peking. ”Världslitteratur” brukar definieras som litteratur som, exempelvis genom översättning, färdas över nationsgränser. I en tid av globalisering och internationalisering är begreppet högaktuellt, och traditionellt har detta forskningsfält haft starka kopplingar till postkoloniala tankegångar om center och periferi. Vilken litteratur är det som läses globalt och vilka språk är den skriven på?

Konferensen har blivit presenterad för oss under storslagna former som ett samarbete mellan Pekings universitet och Harvarduniversitetet, med akademiska världsstjärnor som Gyatry Spivak och David Damrosch som Keynote speakers.

Ändå ligger någonting konstigt i luften, och det handlar inte bara om den lite märkliga stämning som uppstår när vi får se att konferensen äger rum i ”Democracy building”. Inte heller handlar det om den presentation som alla tvingas lyssna på där en kinesisk professor förklarar vad som är god litteratur (sådan som förmedlar goda värderingar) och varför konfucianismen är överlägsen exempelvis kristendomen (den har fler goda värderingar).

Nej, det handlar om svårigheten i att föra ett akademiskt samtal över språk- och nationsgränser.

”Man skulle kunna tänka sig en konferens där alla talar på sitt eget språk, med någon form av simultanöversättning”, föreslår jag efter en särskilt osammanhängande panel. ”Nja, jag vet inte”, säger akademikern från New York University, ”Hur skulle det kännas att sitta och lyssna på ett språk som man inte förstår?"

Men kanske är just det den springande punkten: här på Pekings universitet blir det uppenbart att glappet mellan de som behärskar en tillräckligt hög nivå av engelska i tal (i första hand europeiska och amerikanska/australiensiska akademiker) och de som inte gör det (i första hand kinesiska och franska akademiker, även mycket meriterade professorer) är plågsamt stort. Själv upplever jag det som frustrerande hur världslitteraturforskare, vilka är besatta av att diskutera maktförhållanden i litteraturen, alltid för detta samtal på engelska.

Det är för övrigt också en paradox att de som i sin forskning diskuterar engelskans maktställning ofta är de som behärskar språket bäst – en kunskap som är hårdvaluta i den akademiska världen. På denna konferens, liksom på så många andra, tvekar inte akademiker med engelska som modersmål att använda sitt språkliga övertag till att verbalt trycka till kinesiska kolleger. Men eftersom engelskan har blivit ett mått på akademisk färdighet, blir det särskilt svårt att tala om att den inte behärskas av alla. Så länge det officiellt sett inte finns professorer som är dåliga på engelska, kan det orättvisa i situationen inte diskuteras. Och medan samtalet om världslitteraturens möjligheter går vidare, växer gapet mellan forskarnas forskning och forskarna själva.