Världsgitarrist mötte akustisk mardröm

Alfvénsalen är och förblir en av stadens akustiska mardrömmar. Jämte Universitetsaulan är det svårt att över huvud taget tänka sig en lokal, som används för musik, som lyckas besitta så många oönskade egenskaper på en och samma gång. När det rör sig om förhållandevis bastung musik är den rent omöjlig. Gitarr, kontrabas, trummor och en mullrande flygel står därför inför något av en utmaning i denna miljö. Mest olyckligt är att det dåliga ljudet gör det omöjligt att sjunka in i musiken. Någon konsertstämning blir det aldrig fråga om.Det är i det här fallet ovanligt olyckligt. På scenen står nämligen Ulf Wakenius, Hans Backenroth, Kjell Öhman och Joakim Ekberg. Den förstnämnde är en av världens skickligaste jazzgitarrister och mångårig kollega till legenden Oscar Peterson. De övriga tre är några av landets allra flitigast anlitade musiker. Kvällen, som helt går i Oscar Petersons tecken, inleds med den i normala fall tämligen poppiga Secret love. Här har den dock modifierats så att Wakenius lätta lärkvingar svävar högt ovanför en rivig, näst intill skramlig botten. Kontrasten fungerar förträffligt. Från det bär det av till loj Ellington-swing på Love you madly och Petersons lekfullt slängiga Dancing Feet där en klurig introfigur övergår i snabb swing och ett respektingivande solo av trumslagaren Joakim Ekberg.Därefter tar Ulf Wakenius vid med ett kort solomedley bestående av balladerna Smile och Nuages. Smakfullt, klokt och gruvligt tekniskt, men det eteriskt lätta tilltalet störs av en extremt högljudd grupp människor som, trots att de befinner sig utanför själva byggnaden, lyckas skjuta konsertens känsligaste passage i sank genom att skrika till varandra från var sin sida av Fyrisån. Betydligt bättre går det på Ray Browns funkiga Lined with a groove och Petersons elegant skräddade Cakewalk (vilket också är titeln på kvartettens kommande skiva).Kvällen avslutas på topp med Benny Goodmans Soft winds i ett förrädiskt knepigt arrangemang där Wakenius solo får flera av gitarristerna i publiken att kollektivt kippa efter andan. Hade det inte varit för den urusla akustiken hade detta kunnat bli en stor upplevelse — alla förutsättningarna fanns här rent musikaliskt — men som det nu är blir upplevelsen tudelad.@6b Byline: