Världsdirigenter med lyskraft
Östersjöfestivalens två galjonsfigurer fick avsluta med en halva var i Berwaldhallen i söndags. Kontrasten var förutsägbar: Esa-Pekka Salonen, elegant på gränsen till avmätt, mot Valerij Gergiev som agerar som om livet hängde på varenda ton.
Lyser tillsammans
I avslutningskonserten lät man dem lysa tillsammans, en halva var, med musik från varandras länder. Salonen, erkänt duktig på att behålla kontrollen över snabba rytmiska verk, gjorde Stravinskijs Eldfågeln till ett överjordiskt sagolandskap där det skrämmande fick stå tillbaka för det nyfikna.
Balettmusik utan balett är ett ämne för sig. Naturligtvis kan man egentligen inte separera delarna i ett verk och slänga bort den ena — trots allt är det ont om storsäljande filmmusik, om det inte handlar om Whitney Houston-ballader. Många som gör balettmusik konsertant överdriver för ett slags berättande eller visuell effekt. Men Eldfågeln är så vacker att den står på egna ben, och Salonens läsning är framför allt drömsk och dämpad med ett sällsamt sagoskimmer. Här finns gott om enskilda små figurer som avslöjar den bakomliggande koreografin, och även om de inte glöms bort lyfter Salonen fram dem i mindre relief än man väntar sig vid ett sceniskt uppförande. Det är mycket vilsamt och vackert, men priset är den riktiga spänningen som offras. Det blir aldrig riktigt otäckt ens när man vet att världens läskigaste trollkarl är på väg, och den grymt koncentrerade inledningen i låga stråkar känns lite ljum.
Precisionen är bättre än i den rätt skakiga Mahlertvåan i torsdags, även om man fortfarande inte är helt överens om rekyltiden på Salonens slag i vissa staccaton. I och med den dämpade grundnyansen blir effekten bra när Salonen öppnar upp och gör sig stor i några av de bredare stråkpassagerna, och ett gripande långsamt vemod i fagottsolot gav Fredrik Ekdahl varma applåder efteråt. Men ibland känns det som att Salonen vill ha mer, och det är lätt att tänka tillbaka till Gergievs gastkramande Romeo och Julia på förra årets festival.
För där Salonens tillbakalutade kontroll snuddar vid nonchalans går Gergiev in och pressar engagemang ur varenda liten ton. Å andra sidan skulle man sakna Salonens styrning i Gergievs Sibelius — om han inte tagit med sig Mariinskijteaterns orkester som han repat till perfektion. Rykten från Radiosymfoniker som förstärkte Mariinskij i helgen skvallrar om tretimmarspass utan paus. I Berwaldhallen spänner björnen ögonen i klarinettisten och kräver en andlös inledning, dödlig stillhet utan att vara ängsligt, och han levererar. Gergiev behandlar stora stråksektioner som om det vore enskilda musiker.
Hetsigt och känslosprängt
Kontrasten är stor mellan den inledande klarinetten och de oroliga stråkarna som tar över. Man känner igen Gergiev när det är hetsigt och känslosprängt från början, och det låter som om varje ton gällde liv och död. Det är inte den allra flodbredaste Sibelius, utan tilltalet blir mycket direkt. Problemen kommer i scherzot, där det blodiga allvaret med hjärtat på utsidan bryts mot den lättsamma tonen på ett sätt som gränsar till det parodiska.
Det kommer en sommar nästa år också. Återstår att se om det kommer en tredje Östersjöfestival värd ett besök. Salonen och Gergiev är i allmänhet värda en egen resa.
@7a Bildtextupptakt:Esa-Pekka Salonen
@7b Bildtext:dirigerar Sveriges Radios Symfoniorkester.
Så jobbar vi med nyheter