I Lukas Moodyssons 1970-talsskildring ”Tillsammans” engagerar sig de vuxna för Vietnams folk, för juntans motståndare i Grekland och för alla förtryckta över hela världen.
Medan de snickrar plakat och förbereder nästa demonstration för internationell solidaritet, ränner deras ungar mest runt för sig själva i det röriga kollektivet. Föräldrarna bryr sig helt enkelt mer om folk tusentals mil bort än om sina egna barn.
Jag kommer att tänka på de där scenerna då och då när jag ser mig omkring i vårt samhälle i dag, så som det har blivit. Numera är det inte längre barnen i Biafra eller Kampucheas folk som upptar våra tankar utan alla de vänner ute i periferin som inte finns i vår omedelbara närhet.
Exempel ett: En föräldraledig småbarnspappa hänger på en lekplats och undrar vad som händer i världen utanför blöjbytarbubblan. Han tar fram sin mobil, skannar flödet, klickar ”gilla” och sugs in.
– Pappa titta! ropar dottern och visar stolt upp sin första egenhändigt tillverkade sandkaka.
Men pappa tittar inte. Han bara muttrar till svar och fortsätter att sjunka djupare in i statusuppdateringarnas, tweetarnas och länkdelningarnas värld. Han måste ju kolla vad kompisen i London har haft för sig.
Exempel två: Roger och Linn har varit ifrån varandra länge och när de nu vaknar upp i samma säng har de massor att berätta. Först ska de bara ta fram sina telefoner och kolla vad som har hänt i kompiskretsen medan de sov. Femton minuter senare ligger de fortfarande där i mörkret och stirrar rakt in i mobilernas isblå Facebooksken. De har järnkoll på vad kusinerna åt till middag i går, men till varandra har de inte sagt ett ljud.
Den nya tekniken har gjort oss mer sociala med alla, utom med dem som befinner sig i vår fysiska närhet. Om någon tar fram sin mobil på en middag så sitter snart alla där, försjunkna i tystnad framför små skärmar som rullar nedåt i ett oändligt flöde.
Den verkliga världen, IRL som den brukar kallas, håller på att bli sekundär. Det är på nätet allt händer. Att vända sig till en människa i närheten och inleda en diskussion kommer snart att betraktas som en asocial handling. Vill man någon något är det normala i stället att man messar, tweetar eller pingar.
Om du läser detta på en mobil enhet så rekommenderar jag dig att ta en liten paus nu och krama om någon kär vän eller bara byta några ord med någon alldeles intill dig…
…det var väl inte så farligt, eller hur?
Nu kan du surfa vidare.