Daniel Alfredson är tillbaka med ytterligare en visuell manifestation av en av det svenska deckarundrets höjdpunkter. Skumtimmen bygger på Johan Theorins roman med samma titel, en tät och suggestiv historia med det märkliga, öländska landskapet som fond.
Alfredson har tagit fasta på den karga naturmystiken. Fotot är vackert utan att vara överdrivet publikfriande och stämningen lika ödslig som vykortsbilderna av ön brukar vara pittoreska.
Men stämningar och fint foto räcker inte för en spänningsfilm – om Skumtimmen nu ska betraktas som en sådan. Särskilt spännande är nämligen inte den här historien om Julia, (Lena Endre), som för tjugo år sedan förlorade sin son Jens och som nu, i början av 90-talet, återvänder till Öland för att sälja ett hus.
På ön finns hennes pappa Gerlof (Tord Peterson), som släppte sonen ur sikte den där dagen i början av 70-talet och som Julia därför aldrig förlåtit. Han har inte heller kunnat lämna händelsen bakom sig. Att Jens drunknade tror han inte. Nu ägnar han sig åt egna efterforskningar och spåren leder honom – av någon för tittaren outgrundlig anledning – till en viss Nils Kant (Martin Alfredson Jofs, Felix Engström), som under andra världskriget dödade tre personer och flydde till Karibien.
Problemet med ekvationen är att Kant var död och begraven redan när Jens försvann. Men han sägs ibland vandra på den trädlösa hedmarken Alvaret i skymningen. I skumtimmen.
Visst rymmer filmen ett par rätt rafflande scener, men överlag är pusseldeckarhistorien påtagligt oengagerande. Det är som om Alfredson inte kunnat bestämma sig för om det är en spänningsfilm han gör, eller om det är ett långsamt drama med anspråk på stora existentiella frågor som sorg och försoning.
En film kan förstås vara både och, men i det här fallet är det snarare varken eller. De större anspråken har inte täckning. Karaktärsteckningen är för svag, historien för rörig och skådespeleriet för platt, ibland på gränsen till patetiskt – bortsett från Endres insats, som är habil.