Att vårens ankomst är något att fira är tydligare än någonsin en dag som denna. Valborgsmässoafton är nämligen årets första vårfest. Att högtiden kom till Sverige och sågs som en festdag redan under medeltiden är det kanske få som reflekterar över mellan forsränning, mösspåtagning, champagnegalopp och brasa. Oavsett vår historiska medvetenhet kring denna dag så betyder ändå vårens stora fest mer för oss än en dags festande med bubbel och sill. Detta kan vi se inte minst inom kulturen där vårens betydelse behandlats i århundraden i allt från klassiska musikstycken som ger årstiden sin karakteristiska melodi till filmer som Tage Danielssons ”Släpp fångarne loss – det är vår”, som tar vårens frihetsiver på orden. Att våren inte bara rör temperaturer utan även känslor står klart efter en titt på dess närvaro i kulturen. Tydligt är även att det här med våren inte är en dans på rosor för alla.
Låt oss börja från grunden. Den torrare definitionen av övergångstiden mellan vinter och sommar säger att den svenska våren infinner sig det första dygnet på en period med stadig dygnsmedeltemperatur och då temperaturen hållit sig över noll grader under sju dagar i sträck. Men även den meteorologiska beskrivningen av våren rymmer beskrivningar som ”nyckfull”, ”efterlängtad” och ”vårrus”. När SMHI skriver om våren gör man det bland annat med orden ”Våren är troligen den mest efterlängtade av våra fyra årstider vilket gör att intresset för dess ankomst är mycket stort”. Detta intresse kan man också hitta i kulturen hos kompositörer, författare och poeter.
Att valborg och vår nästan blivit synonymt för Uppsalaborna är kanske inte så konstigt – vår fest är något utöver det vanliga och det tyska helgonet Walpurgis skulle troligen rodna vid åsynen av firandet som här sker i hennes namn. Vi tänder eldar som de som Carl von Linné vittnade om då han 1749 skrev i sin anteckningsbok ”att natten före Valborgsmässoafton upptända eldar på marken, att däromkring dansa och fägna sig åt den kommande sommaren”. Vi ser ungdomen festa precis som de gjorde redan på medeltiden då pojkar och flickor gick runt till överheten med hopp om bidrag till valborgskvällens firande och vi hör vårvisorna sjungas så som de gjorts sedan vi var små.
För högst närvarande är vårsångerna och inget traditionellt valborgsfirande saknar en kör som tar ton med orden ”Vintern rasat ut bland våra fjällar”. ”Längtan till landet”, som vårsången egentligen heter, komponerades av Lundastudenten Otto Lindblad 1839 och de bevingade orden skrevs av Herman Sätherberg, samme man som skrev ”Sjungom studentens lyckliga dag”. Och kanske är det inte så konstigt att det är just ”Längtan till landet” som blivit vårens signaturmelodi. Det är svårt att hitta ett bättre kulturellt exempel på den stormande längtan till sommaren, till den grönskande naturen i norr och till ljusare tider (såväl bokstavligt som bildligt talat).
Andra tonsättare som tolkat våren är Igor Stravinsky och Antonio Vivaldi. Stravinsky stod bakom en av baletthistoriens största publikskandaler när han komponerade musiken till ”Våroffer”, en balett som fick läggas ner efter sex föreställningar efter premiären 1913. Publiken chockerades nämligen av musikens utvecklade tonspråk och avancerade rytmer. Vivaldis ”De fyra årstiderna” skildrar olikheterna mellan årstiderna som de tedde sig för en italienare under första halvan av 1700-talet och det första stycket i ”Våren” är bland det mest kända inom klassisk musik. Precis som i ”Längtan till landet” är längtan, hoppet inför sommaren och det kvardröjande vemodet från vintern känslor som stycket förmedlar.
För våren är inte bara en hoppfull historia. Vemodet, tveksamheten och melankolin i att lämna något för något annat finns hos såväl äldre som nutida kulturskapare. Håkan Hellström är ett dagsfärskt exempel och med låtar som ”Minnen av aprilhimlen” och ”Valborg” samt textrader som ”Har ingen plats att kalla hem, i detta pissiga vårregn. Ett förortsgäng kapar en spårvagn hem, i vårkvällen” uttrycker han något som liknar en hatkärlek till våren. I ”Vårens första dag” sjunger Laleh om rädslan att försvinna, att dö: ”Kom våren, kom skratten, kom tårarna om natten. Låt mig vara lite till, jag är, jag är inte beredd att gå än”. 1922 gav författaren T S Eliot sin vår en tung efterkrigskänsla och skrev i diktsviten ”Det öde landet” om april som den grymmaste av månaderna som ”driver syrener fram ur de döda markerna, blandar begär och minne, kittlar dova rötter med vårregn”. Men för oss i Sverige är nog Karin Boyes ”Ja visst gör det ont” vårt mest kända alster när det kommer till temat våren. Och kanske är det just för att den både sätter ord på vårens längtan, som kan hittas hos alla från Vivaldi till SMHI, och samtidigt tar vara på årstidens vemodiga skifte från ett tillstånd till ett annat: ”Ja visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?”.