Varje drama behöver en skurk

UNT:s kulturchef Kristina Lindquist.

UNT:s kulturchef Kristina Lindquist.

Foto: Tomas Lundin

Kultur och Nöje2015-04-10 16:50
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

"Every fairytale needs a good old-fashioned villain."

Det är i slutet av den andra säsongen, och om en stund ska kroppar falla från tak i den hyllade tv-serien om den hyperintelligente Sherlock Holmes – eller åtminstone se ut att falla. Men just nu har superskurken James Moriarty gått fri från sin rättegång och dykt upp på Baker street för att ge vår hjälte en lektion i narratologi: "Du behöver mig." Och visst har han rätt. Utan antagonistens motstånd, inget klassiskt drama.

Att skurkrollen fyller en grundläggande funktion även utanför fiktionens värld har blivit tydligt inte minst i ljuset av de pågående striderna inom Sverigedemokraterna. I ett annat parti skulle den dramatiska utrensningen av kretsen kring stockholmsdistriktets toppnamn ha varit något historiskt, närmast otänkbart, men SD är nu inte vilket parti som helst. De är ett parti som för mindre än 30 år sedan grundades av personer med bakgrund inom nazistiska grupper som Nordiska rikspartiet.

Men i dessa dagar blir det tydligt att man har lyckats väl med att etablera bilden av ett SD som numera svävar fritt ovanför sina bruna rötter. Att det parti som i mitten på 90-talet faktiskt attraherade stora delar av dagens ledarskikt var ett som hetsade mot utomnordiska adoptioner och ville kasta ut "etniska främlingar" tycks vara glömt.

Och när de fyras gäng nu skriver samtidsmanus så pekas alltså en särskild falang inom partiet ut som demokratins och rimlighetens antagonister, så att partiet som helhet slipper. På Facebook skriver Mattias Karlsson att han inte offrat 16 år för att tillbringa sin "politiska framtid på en ändlös ökenvandring kring 4%-spärren tillsammans med en skock halvfascistoida, självrättfärdiga, unga, arga män (eller kvinnor för den delen) med Napoleon-komplex".

Med Karlssons krokodiltårar och en mediebevakning som sväljer dem etableras så en rollfördelning där moderpartiet kliver ut ur skuggorna som moderationens röst; skurken i dramat är ju någon annan. Och nu ska William Hahne et al alltså lämna scenen för den här gången. SDU:s ynglingar och deras teatrala etnonationalism ("Europa blöder...") vore skrattretade, ja närmast rörande, om inte nittonhundratalet funnes där bakom som ett förskräckande facit för deras ideologiska hemvist.

När Sverigedemokraternas partikader nu kastar sina egna barn i Saltsjön är det alltså ett högst strategiskt drag. Det är inte vi, det är de andra. Och inför Hahnes yviga svaghetsförakt (Sverige är ett sjukt, feminiserat samhälle) är det kanske lätt att glömma Björn Söders tal om judar och samer. Eller de rasistskandaler som duggar så tätt att de bara kan beskrivas som en integrerad del av Sverigedemokraternas identitet. Eller att Jimmie Åkesson häromåret gick ut och ville assimilera alla de självföraktande kulturradikaler som utgör svenska folket (DS, 20/2 2013). Eller att Richard Jomshof rentav verkar hata det samhälle vi lever i (Expressen 8/4, 2015).

Visst finns det tekniska skillnader mellan falangerna, mellan socialkonservatism och etnonationalism, men i det större samtalet om demokratin, antirasismen och människovärdet så måste dessa skillnader betraktas som rena detaljer i hatets anatomi.

Om SD får möjlighet att skriva berättelsen om det här landet så är det nämligen egalt om det är Hahne eller någon annan som tilldelas skurkrollen. Det enda vi kan vara säkra på är att dramat blir en tragedi.

Krönika