Varierat musikaliskt i aulan
Ett varierat program leddes med auktoritet av Gregor Bühl vid torsdagskvällens konsert, skriver Gunnar Tibell.
Inledningen var Igor Stravinskys Konsert i Ess, den som kallats Dumbarton Oaks, efter den herrgård som beboddes av beställarna till verket. Här har tonsättaren botaniserat flitigt bland sina favoriter i yrket. Man hör ekon från Bachs Brandenburgkonserter, liksom från operalitteraturen och till och med någon fras från en barnvisa. Allt arrangerat för fem blåsare och tio stråkmusiker med den omisskännliga rytmiska touche som bara Stravinsky kunde åstadkomma. Bland blåsarna har speciellt fagotten gynnats och den ger karaktär åt stycket. Dialogen mellan sektionerna flöt fint. Ibland fick blåsarna ticka på medan stråkarna utgjorde en klangmatta i bakgrunden, andra gånger var rollerna ombytta. En kammarmusikalisk inställning präglade framförandet
och en gungande Bühl verkade trivas bland sina skickliga musiker.
Torbjörn Lundquist låter blåsarna få ledigt i sin Concerto Grosso för stråkorkester, men något påminner hans komposition om Stravinskys genom referensen till äldre stilarter. De fyra satserna har ganska skiftande karaktär; de två första bjuder på tunga ackord med kraftiga accenter och häftiga frasslut under det att sats tre och fyra innehåller både romantiska och nästan lättsamt synkoperade inslag. Som solister medverkade Nils-Erik Sparf, violin och Lars Frykholm, cello. Som en följd av instrumentens placering mot publiken (måste verkligen cellon ha kortsidan mot salen?) var det lättare att uppfatta violinens sköna tonslingor än pizzicato- sekvenserna från cellon. Båda solisterna bidrog dock till den höga kvalitén i framförandet, som Bühl ledde med stor auktoritet.
Konsertens avslutning blev en skön stund med Mozart via hans Symfoni nr 40 i g-moll K 550, en av de mest kända och älskade. Hela kammarorkestern var på plats, och dirigenten behövde inte längre något partitur för att ta hand om ledningen. Bühl har ett ovanligt tydligt fysiskt sätt att dirigera, med stora gester i accenter eller flödande passager och nästan stillastående
när detta är det bästa sättet att invänta en ny fras. Första satsen, en av höjdpunkterna i Mozarts skapande, blev en stor upplevelse, speciellt i det läckra samspelet mellan blåsare och stråkar. Andra satsen, Andante, kändes mindre angelägen för dirigent och orkester under det att symfonins två sista satser spelades med stor bravur.
Som det händer då och då blev det så småningom stående ovationer för Uppsala Kammarorkester och deras dirigent för kvällen. Det var välförtjänt.
Gregor Bühl
Musik av Stravinsky, Lundquist, Mozart
Universitetsaulan
Uppsala Kammarorkester
1/3
Musik av Stravinsky, Lundquist, Mozart
Universitetsaulan
Uppsala Kammarorkester
1/3
Så jobbar vi med nyheter