Varierad minimalism

POP. Frida Hyvönen är inte rädd för någonting, och verkligen inte för förändring. Sedan debutalbumet 2005 har hon gjort musik till en dansföreställning, som inte alls var lika lättlyssnad som debuten. Och när hon nu är tillbaka med ett "vanligt" album - i den mån man alls kan använda ordet vanlig om Hyvönen - har hon plötsligt flyttat sig en bra bit från pianohamrandet och den hårt stampande rytmen som man trodde var karaktäristiskt för henne. Det var det alltså inte. För Silence is wild är annorlunda, på ett lika fascinerande vis.
Albumet inleds med en variant på en smäktande 50-talsballad, Dirty dancing. "It felt almost like Dirty dancing (...) but instead of a resort was the Folkets hus basement". Den tar sig an barndomsnostalgi på ett alldeles ljuvligt sätt, och inte utan humor. Hyvönen anstränger sin röst och gör den större än den är, vilket ger henne en mycket egen stämma. I Birds satsar hon på en snabb refräng, där hon snubblar över engelskan på de ställen det går undan lite extra.

Produktionen (av Jari Haapalainen) är fortfarande avskalad, här finns inget omödigt, men den är friare och mer varierad. Låtarna har fått vad de behöver, oavsett hur det sedan passar in i helheten. Något som i sin tur skapar en alldeles underbar helhet.

Varierad minimalism

Hyvönen anstränger sin röst och gör den större än den är, vilket ger henne en mycket egen stämma, tycker Johanna Åberg.