Vad ska vi med bildning till? Frågan verkar cynisk, men den måste ställas. Det är alltid svårt att besvara den. Det finns så många vackra, färdiga svar, som man gärna ville tro på, som att bildningen gör oss bättre, godare, friskare.
Tyvärr är det inte sant. Många av de studenter som samlades vid Opernplatz i Berlin 1933, var både utbildade och bildade. Det hindrade dem inte från att kasta böcker i elden. På bokbålen i Tyskland flammade snart Heinrich och Thomas Mann, Brecht och Freud, men också Kafka, Nelly Sachs, Jack London och HG Wells.
Som Tysklands mest älskade poet genom tiderna, Heinrich Heine, skrev redan på artonhundratalet: "Där man bränner böcker bränner man snart även människor". Heines egna dikter knastrade förstås också i eldarna på trettiotalet.
På många av de högerextrema och/eller hatinflammerade sajterna på nätet citeras gamla bokbålständare med respekt. Många tror nog att det är lågutbildade och marginaliserade killar som skriver dessa enfaldiga våldsbudskap, i brist på bättre sysselsättning. Så är det ibland, men mycket av det hätska, intoleranta, kvinnoförnedrande och människoföraktande klotter som frodas i sajterna är författat av personer som både kan tänka och stava. De har både en lång utbildning och mycket bildning i bagaget.
Bildning låter sig lånas till gott och ont, precis som konsten, språket och musiken. Låt oss hitta andra citat än våldets. Mitt exempel på varför bildning är bra kommer aldrig att godtas på de extrema sajterna. Men kanske kan det passa i UNT?
I den kanske bästa bok som skrivits om Auschwitz, nämligen Primo Levis Är detta en människa? kan man läsa om mannen som överlevde tack vare sin bildning.
Han älskade dikt, men i lägret talade man sällan om litteratur. Mest talade man om bröd, om avföring, och om stövlar. Mest om stövlar. Stövlar innebar nämligen en chans att undvika förfrusna tår och sprickor på fötterna, och kallbrand. Den som fick kallbrand hamnade på sjukstugan, och kunde hälsa hem direkt. Då blev man säkert som ögat utpekad vid nästa gallringsprocedur.
Men, menade Primo Levi, stövlarna räddade bara fötterna och livet. För att bevara förståndet behövde mannen något annat. Sin fantasi och sitt minne. Om nätterna i baracken återskapade han sitt bibliotek, framför allt poesin. Han hade inte särskilt bra minne, det blev stora luckor i biblioteket. Men han behövde poesin för att i lägrets helvete påminna sig om detta enda: att han var en människa. Inte bara en nätt och jämt levande kropp i desperat behov av stövlar.
Den gamla klyschan att "Bildning, det är det som blir kvar sedan man glömt det man lärt sig" är kanske inte så dum ändå. Det lilla som blir över kan vara bra att ha.