Björn Runge väjer inte för svärtan i sina filmer. In heller att för att visa att det går att åtminstone nå försoning. Under åtta år har han jobbat med vad han kallar Befrielsetrilogin: Om jag vänder mig om (2003), Mun mot mun (2005) och nya Happy end.
Denna gång har Björn Runge valt att inte skriva manus själv. Men Happy end skulle lika gärna ha kunnat vara av hans penna, så tonsäker är både han och berättelsen.
Titeln är vald förmodligen med både en smula ironi och som besvärjelse för de inblandade. Det finns ett ju annars stort antal filmer tidigare med samma namn. Men Runges film bär förstås hans speciella signum. Han fokuserar på en kvintett människor som alla har det svårt just nu. De blir direkt och indirekt viktiga för varandra, även om det i ett par fall är en bra bit på avstånd. Temat fanns ju även i Om jag vänder mig om. På ett vis kan man kalla filmen för ett slags budgetversion av Robert Altmans Short Cuts, där man tydligt ser hur vi människor griper in i varandras liv vare sig vi vill eller inte, vare sig vi vet det eller inte. . .
Runge jobbar gärna med samma skådespelare, och denna gång återfinns Ann Petrén och Peter Andersson i ett par av huvudrollerna. De spelar förstås som vanligt genomgående förträffligt och får denna gång bra sällskap av Johan Widerberg, Gustaf Skarsgård och Malin Buska.
Det är en gripande berättelse som pendlar mellan det sorgset melankoliska och desperat utlevande. Runge är duktig på att visa fram människor som förtvivlat försöker hålla masken och gripa tag i varje form av räddningsplank, om det också går ut över de närmaste. Det är ett långsamt berättande som borrar sig in vartefter, tills det i vissa scener är smått outhärdligt.
Runge avslutar sin trilogi med värdighet. Hoppas han satsar på en kvadrologi nästa gång.