"...jag slet av mig tröjan och rusade ut till vänster, helt galen av glädje och mager som en skrika."
("Jag är Zlatan". Albert Bonniers förlag, 2011)
Jag har aldrig sett en match, och skulle kunna kallas fotbollshatare. Men till och med jag kunde gissa att David Lagercrantz hade kört lite... ad lib med den där passagen. Liksom, Zlatan pratar inte i skrikor?
Det verkar i alla fall viktigt att klarlägga detta med de "falska citaten" – ska man inte som läsare kunna "känna sig trygg", undrar Studio ett. (Och ger debatten om trigger warnings nytt liv.) Ja, verkligen. Var det mager som en skrika han sa? Eller kanske en strykarkatt? Kan vi reda ut det här?
På ett lustigt sätt påminner Lagercrantz försvar om att hitta egen autenticitet om ett avsnitt av "Seinfeld", där Jerry ska ta ett lögndetektortest. George lugnar honom: "It's not a lie, if you believe it".
Men i grunden är debatten om ordagrann konst helt bisarr, och för tankarna till när Malik Bendjelloul (frid över hans minne) nominerades till Stora journalistpriset för "Searching for sugar man". Bland annat Andres Lokko menade att den – visserligen fantastiska – filmen dolde "mängder av viktiga delar i Rodriguez historia" (SvD 28/10, 2012). Problemet var mycket riktigt inte att Bendjelloul hade gjort konstnärliga val, utan att hans konstverk placerades i ett orättvist sammanhang. Journalisten har allmänhetens uppdrag, konstnären bara sitt eget. Och Zlatans kanske, men han verkar ju nöjd.
Det ordagranna har nog sin plats ibland. Men David Lagercrantz är författare, han får skriva vad han vill. Och det får händelsevis Karl-Ove Knausgård också, även om han inte tror det: "Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår." (DN 19/5)
Att cykloperna älskar Knausgårds romaner ändrar inte hans bild av ett förtryckarsamhälle på jakt efter norrmän. Och enligt känd debattlogik tycks bara två positioner möjliga, för eller emot Knausi. Avfärda eller omfamna, och låt i det senare fallet konstens skyddande hinna lägga sig över allt den store författaren säger.
Men Knausgård är inte bara konstnär, han är också en politisk debattör, som skriver: "Cyklopernas statsminister kallade för inte länge sedan ett legitimt parti, invalt i riksdagen, för ett nyfascistiskt parti. Alla vet att det inte stämmer, men det spelar ingen roll för om de har en annan åsikt i en känslig fråga, så är de fascister." (DN 19/5)
I politisk analys finns det ofta anledning att återkomma till Herbert Tingsten, som det senaste året stått i lysande gestalt på Stockholms stadsteater. En av hans centrala teser om idéanalys är detta: Att "verklighetsomdömen spela huvudrollen".
Och bilden av SD som ett parti som (fascistiskt eller inte) har en avvikande åsikt i en enskild fråga är just ett sådant verklighetsomdöme. Det finns andra. Järnrör på Kungsgatan. Nämndemän som kallar flyktingbarn för "parasiter". Talmän som säger att judar inte är svenskar.
Per Svensson, författare till boken "Vasakärven och järnröret", beskriver hur den ideologiska kärntruppen i SD vill se ett radikalt annorlunda Sverige (Sydsvenskan 3/12 2014) och citerar ur Jimmie Åkessons bok ”Satis polito”. Partiledaren skriver:
”Vi vill helt enkelt inte ha det splittrade, segregerade – själlösa – samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss. Vi bekämpar det. Därför hatar de oss. Därför bekämpar de oss.
Låt dem hålla på.
Det är helt naturligt att ett fallande höstlöv skräms av en tilltagande vind.”
Och jag undrar, är detta bilden av ett parti som har en annan åsikt i en känslig fråga? Eller är det något annat?
Nå, tillbaka till Zlatan och de magra skrikorna. Den som nu belägger David Lagercrantz med lögn tycks inte veta hur litteratur fungerar. En biografi är inget rättegångsprotokoll och en roman inget att nagelfara politiskt. Men när en uppburen författare som Knausgård lämnar sina romaner för att diskutera politik i offentligheten – då ska han bemötas med debattens spelregler, och inte konstens. Den nyansen bör vara möjlig även i de enögdas land.