Mot slutet av 1990-talet talades det plötsligt allt mer om mediekritik. Dan Josefsson fick Guldspaden och Stora journalistpriset för sitt reportage ”Aftonbladets förlorade heder” (om hur det gick till när tidningen publicerade hotbilder från nazister), Ordfront gav ut Noam Chomsky, antikonsumtionsgruppen Adbusters blev vida omtalad, liksom Naomi Kleins pamflettbok No Logo. ETC, som under lång tid hade diskuterat mediernas roll i samhället, fortsatte att leverera träffande kritik mot mediernas verklighetsbilder. När Chomsky några år senare besökte Bokmässan i Göteborg, kom nära 4 000 personer till Skandinavium för att lyssna.
Sedan blev det förvånansvärt tyst.
I början av 2000-talet slog bloggandet igenom på bred front. En av de första funktionerna som bloggarna ryckte åt sig, var att korrigera uppgifter som spreds i traditionella medier. Långt innan mode- och kändisbloggarna åt upp stora delar av bloggkakan, klev nya politiska skribenter in på arenan – framför allt i USA – och började distribuera motbilder till de sanningar som journalisterna plitade ned.
Utvecklingen kunde mycket väl ha lett till att diskussionen om mediernas roll i samhället hade fått ett brett fäste även inom kåren och att mediekritik vuxit till ett eget bevakningsområde. Så varför skedde då detta inte? Johan Ehrenberg på ETC brukar ange ideologiska skäl till varför tystnaden uppstod. Det finns nästan inga forum som betalar för mediekritik, varpå det naturligtvis blir svårt att skapa en sådan. Dessutom menar han att tanken att de borgerliga mediemonopolen skulle driva en mediekritisk debatt är sällsynt naiv. Medierna har ungefär lika stort intresse av detta som bankerna har av att driva en bankkritisk debatt. Jag tror att han har rätt. Men möjligen kan man lägga till ytterligare ett skäl, nämligen att den journalistiska identiteten just nu befinner sig under hård press. Historiskt sett har journalistiken stått för allmänhetens främsta filterfunktion. Det är journalister som har valt ut och sorterat nyheter, det är journalister som har granskat och kritiserat makten.
Nu skapar människor i allt större utsträckning sina egna filter, i och med att de dygnet runt skildrar sin egen verklighet i bilder, text och statusuppdateringar. Den kollektiva kunskapsresurs som därmed skapas utmanar inte bara den journalistiska identiteten, utan också journalisternas position i samhället. Ur det perspektivet är det inte underligt att den breda mediekritiska debatten i dag inte handlar om journalistkåren, utan istället om allmänheten och internet. Vi diskuterar gärna näthat, bloggmobbar och falska ryktesspridningar, men är betydligt sämre på att debattera våra egna verklighetsbilder och varför de ser ut som de gör.
Anders Mildner är frilansskribent med inriktning på mediefrågor. Mediespalten publiceras varje lördag. Övriga skribenter: Therese Eriksson, Björn Lövenlid, Katarina Sandström Blyme.