Det är någonting av antikens dygdiga stoiker över Fredrik Reinfeldt. Framhävandet av (det sunda) förnuftet som alltings överordnade princip. Impulskontrollen: Livets häftiga skiften möter man bäst med likgiltighet. Oavsett om det handlar om ekonomisk kris eller en massaker på Utöya så är statsministerns ansiktsuttryck alltid lika neutralt och orden alltid lika fria från starka känslor.
Han är en spegelbild av sitt partis politik, eller snarare: av den noggrant konstruerade bilden av densamma. Den som garanterar att ingenting oväntat, överilat eller visionärt kommer att hända. Den som lovar ordning och reda.
Det är utifrån den bilden inte konstigt att hans nyupptäckta stridsskrift från 1993, som Alliansfritt Sverige för ett tag sedan lade upp fritt på nätet, väckt sådan medial respons. Den skär sig verkligen utomordentligt mot sin upphovsmans gråtonade varumärke. Okej om författaren hade hetat Annie Lööf, det hade inte förvånat någon. Jan Björklund – än sen? Men statsmannen Fredrik Reinfeldt, måttfullheten själv?
Bokens titel är Det sovande folket. Folket är vi och sovande är vi efter alla år av såssarnas förmenta skyddsnätspolitik. I första kapitlets framtidsdystopi har bidragen passiviserat oss till den grad att vi en efter en dör ”välfärdsdöden” framför tv-apparaterna. Vi är, enligt den blivande statsministern, ”mentalt handikappade”. Välfärdsstaten är ”en omöjlig” konstruktion och fick han bestämma skulle det offentliga förhindra direkt svält, men utöver det – nope, ingenting.
Utöver det pliktskyldiga tillskyndandet från någon stackars ledarskribent, som haft oturen att återfinna sina egna idéer inslagna i ett sådant anskrämligt presentpapper, har kritiken mot skriften naturligtvis varit obönhörlig – den är verkligen uselt skriven och de nyliberala slagorden på MUF:s mest pubertala nivå. Man kan alltså förstå att statsministern inte velat kommentera saken.
Som om det inte vore nog åker nu en teatergrupp med samma namn som stridsskriften runt i landet med en dramatiserad version. Det är utmärkt valkampanjskonst. Materialiserad och gestaltad på scenen blir textens svagheter plågsamt påtagliga. Och komiska. När teatergruppen sedan låter två hemlösa personer, som från början spelat representanter för ”det sovande folket”, kliva fram och berätta sina livshistorier förändras stämningen. Det förlösande men också lite obehagligt gränsdragande skrattet avbryts plötsligt.
Fiktionen bryts isär. Politiken kliver in på scenen demaskerad.
I slutet av föreställningen vandrar några av skådespelarna runt i publiken med håvar för att samla in kollekt till de båda hemlösa. Reinfeldts plädering för det civila samhällets fördelar framför en gemensamt finansierad välfärd öppnar här sina käftar och biter en verklig dystopi i svansen. I håvarna ligger sammanlagt ett par hundringar.
Det är lätt att förstå om Reinfeldt är obekväm inför den tvivelaktiga uppvaktningen av hans litterära debut. Men kanske behöver han inte vara det. Kanske är det här tvärtom precis vad han behöver. Visst ligger han fortfarande högt i förtroendemätningar, trots att hans parti befinner sig på ett sluttande plan. Men det har gått ned. Och det talas om trötthet. Risken finns att han inför valet råkar ut för samma sak som Göran Persson 2006, det vill säga att väljarna tröttnar på den där avmätta, självsäkra och överlägsna attityden.
Kanske är han faktiskt i behov av någonting som visar på hans mänsklighet. Som Leonard Cohen sjunger: ”There is a crack in everything, that’s how the light gets in.”
Fast antagligen är det precis tvärtom. Kanske har vi till sist verkligen blivit ett sovande folk, indoktrinerade till att tro att politik inte handlar om ideologi, visioner, drömmar och konkurrerande intressen, utan om sunt förnuft, ansvarstagande för Sverige och starkt ledarskap. Här vilar ett tvivel inför demokratin som snabbt som kameleonten kan smälta in mot en brun bakgrund: Egentligen skulle väl välutbildade ekonomer sköta landet bättre än tjafsande politiker?
För den utvecklingen bär i så fall inte alliansen ensamt ansvaret. Socialdemokraterna har varit, och är alltjämt, precis lika fobiskt rädda för varje djupare idédebatt.
Många försöker nu skrämmas med statsministerns gamla extrema nyliberalism. Det är inte omotiverat. Bakom regeringens pr-smarta retorik av pragmatism och mittenförnuft händer det saker. Reinfeldt skulle knappast hålla med sitt 28-åriga jag om att välfärdsstaten är en ”omöjlig konstruktion”. Inte heller att det offentliga endast ska förhindra svält. Men med det femte jobbskatteavdraget kommer alliansen faktiskt att överträffa Bo Lundgrens gamla bespottade mål om 130 miljarder kronor i skattesänkningar. Samtidigt som krisrapporterna om läget inom skolan, vården och äldreomsorgen avlöser varandra.
Frågan är dock om det är själva innehållet i stridsskriften, nyliberalismen i sig, som skrämmer folk eller om det snarare är det ideologiska perspektivet över huvud taget. I det senare fallet är vi alla förlorare.