Efter årets första festivalkväll 2013 är det rimligt att tro att Sverige inte vill vinna Eurovision en gång till.
Nu vore det förstås högst osannolikt överhuvudtaget, rent statistiskt, men det var ändå svårt att hitta en Vinnare i Karlskrona. Det var en förbluffande seg festivalstart, även om vi nu fick ett nytt namn på den svenska artisthimlen.
Yohio var roligt att se och påminde lite om Ola Salo i sin färgskala. Hans Heartbreak hotell hade ingen fantastisk refräng men ah-ah-oh-hoo-oh-oh var ändå charmig och gav lite oväntat popstjärneglans från - Sundsvall. Även om hans utseende som en mangafigur har gett listframgångar i Japan.
David Lindgrens Skyline har inte den givna medryckarrefrängen i första lyssningen. Men det hade han inte fjol heller när det till slut blev en fjärdeplats i finalen.
Konceptet är dock det samma, i stort en kopia: tät producerad dansbeat med lätt stressad refräng. Men David Lindgren vinner mycket på en tonsäker röst. Och en och annan röst med sin kostymklädda pojkbandslook. Final direkt ännu en gång.
Bottenplaceringarna var mer givna. Jay-Jay Johanssons skramliga franska pastisch fick en självklar sistaplats.
Anna Järvinen var kvällens mest-på-fel-ställe även om man kan längta till en festival där det var just tvärtom. Men hennes stråkarrangerade Porslin kunde inte göra ett övertygande intryck trots musikaliska kvaliteter.
En stulen Swedish House Maffia-refräng och lite lätt falsksång hjälpte inte heller Michael Feiner & Caisa som med sin We’re Still Kids också de åkte ut i första omgången.
Till andra chansen tog sig två stabila kort som båda onödigt tog ett steg från sin normala genre på lördagen. Cockies N Beans valde mindre country och mer pop och traditionell Carola-fläkt i håret med Burning Flag.
Eric Gadd ställde soulen åt sidan för fjärderlätt rock i snabbtempo och svenska texten Vi kommer aldrig att förlora. Han är åtminstone kvar i tävlingen.
Årets första dagishit då? Hur framgångsrika offensiva samlivsinbjudningar än må vara i privata sammanhang, är det högst sällan de tål offentlighet. Den andra grundregeln är att de heller aldrig bör tonsättas, framför allt inte med svensk text.
Det här hade Mary N’diaye missat och framförde sitt hyggligt enformiga Gosa. En femteplats var i mesta laget. Men vi lär få höra den igen ändå.