Kristina Lindquist om bedräglig historieskrivning och det uppfordrande nuet.
Till och med ruffiga miljonprogram blir snygga på HBO, särskilt när de badar i tonerna av Bruce Springsteens “Gave it a name”.
Jag är inte den enda som sugits in i den hyllade miniserien "Show me a hero", om den amerikanske politikern Nick Wasicsko som blir USA:s yngste borgmästare i skuggan av en infekterad konflikt om stadsplanering, rasism och diskriminering. Serien, som har verklighetsbakgrund, bygger på journalisten Lisa Belkins bok från 1988 och handlar om hur staden Yonkers åläggs att bygga allmännyttiga bostäder för att mota segregationen. Den latenta rasismen stiger mot ytan och stämningen blir alltmer aggressiv. Vad ska hända med huspriserna när de där flyttar in?
"Show me a hero" är ett av flera exempel på hur populärkulturens nostalgicykel just nu tycks ha landat på 80-talet. Så läggs ett smickrande intagramfilter över min barndoms rätt murriga estetik, och över en politisk konflikt som lever in i vår dagar.
I en intressant artikel i veckan drar DN:s Tobias Norström paralleller till dagens Sverige, där uppretade Vellingebor undrar vem ska vilja köpa deras fina villor om det kommer en massa flyktingar till orten.
Och samtidigt ligger nog en del av lockelsen med "Show me a hero" i att den utspelas just på 80-talet. Tillräckligt nära för att vi ska kunna relatera, men tillräckligt långt bort för att vi ska kunna identifiera det rätta svaret, känna oss duktiga. För trots att serien ger komplexitet även åt sina antagonister finns en tydlig underström, som handlar om detta: Vem hamnar på rätt sida av historien?
Det är en figur som annars dyker upp inför de allra värsta av situationer, som i dessa dagar av humanitär kris i Europa. Senast i torsdagens Studio ett ställdes frågan i en diskussion om den eskalerande situationen i Ungern och EU:s ansvar för människor på flykt: Vad ska stå om oss i historieböckerna? Hur ska vår tid komma att dömas?
Frågan om historiens dom är lockande, och ett sätt att sätta skeenden i ett greppbart perspektiv. Men denna hypotetiska historieskrivning blir också ett slags fetischisering av ett pågående lidande, där man ställer sig själv och sitt eventuella eftermäle framför de människor som går under – i detta nu.
Det är som att vi behöver framtidens tillbakablickande filter för att överhuvudtaget se vår egen tid – den tid som just nu spolas upp på medelhavets stränder och slits ur tågvagnar i Budapest.
"Det är alltid förgångna tiders flyktingar som borde ha hjälpts, aldrig nutida", skriver journalisten Jenny Maria Nilsson på Twitter och fångar en annan aspekt av oförmågan att reagera medan historien faktiskt skrivs. Om man däremot vänder blicken bakåt, mot exempelvis Bollhusmötet 1939 och striden om att ta emot judiska läkare från Nazitysklands terror, är det inte svårt att se klart. Det står tydligt för alla att 30-talets organiserade Uppsalastudenter (med några undantag) hamnade på fel sida om historien.
Men vad spelar den insikten egentligen för roll, om vi är helt oförmögna att urskilja rätt från fel när historien pågår mitt framför våra ögon?
När Europa använder tårgas mot barn, sätter människor i läger och märker flyktingar med nummer på armarna – i det ögonblicket har det förflutna aldrig funnits, och framtiden är död.
Men så rör sig något, håller på att hända? Kanske börjar fler av oss förstå att vår enda uppgift just nu är svara på det ögonblicket.
Att det är upp till oss.