Julaftonskvällen 1914 utspelade sig ett märkligt avbrott i det då pågående första världskriget. Tyska och brittiska soldater lade i skyttegravarna gemensamt ner vapnen för en kväll, spontant förenade i ett dimmigt ingenmansland av julsånger och gemenskap. Dagen därpå var kriget i full gång igen.
I samma humanistiska anda berättar filmen Zaytoun om två kombattanter som under brinnande konflikt väljer att lägga ner sina stridigheter. Året är 1982 och platsen ett krigshärjat Beirut. Fahed, en palestinsk pojke och flykting, vill inget hellre än att återvända till det hemland som inte längre finns på kartan. Yoni, en israelisk stridspilot, skjuts ner och blir tagen som fånge av PLO i samma läger där Fahed bor.
De båda ser varandra till att börja med i samma svartvita toner som krigets färger. Fahed drivs efter faderns död av ett brinnande hat mot allt vad israeler heter, och Yoni i sin tur ser alla unga palestinier som potentiella terrorister. Men så av en ödets nyck befinner de sig plötsligt på flykt mot den israeliska gränsen, och tvingas bit för bit inse att de faktiskt behöver varandra för att klara sig på vägen mot målet.
Det är ett färgstarkt drama som israeliske regissören Eran Riklis (Citronlunden) tecknar för oss där varje scen och vy är varsamt gestaltat, och att det är en påkostad produktion råder ingen tvekan om. Med producenten bakom The Kings speech och specialeffektansvarige bakom Berättelsen om Pi har man inte sparat på krutet, trots att det här handlar om relativt oglamorösa och krigshärjade skådeplatser. Stephen Dorff (Public enemies, Blade) gör en godkänd insats som stridspiloten Yoni.
Men det är ändå svårt att begripa varför man här valt att ta in en känd amerikansk och inte en israelisk skådespelare. Arabisk-israeliske Abdallah El Akal är trots sin ringa ålder ingen duvunge i filmsammanhang, och riktigt glänser i rollen som gatusmarte Fahed.
Likt i Citronlunden låter Eran Riklis även här träd spela en symbolisk roll. Att finna och hedra sina rötter och hålla det som grönskar vid liv blir det som driver den unge Fahed och binder samman berättelsen. Dock drar filmen på slutet ut på tiden mer än nödvändigt, vilket drar ner helhetsintrycket.
Att Zaytoun inte heller är ens i närheten av att passera det så kallade Becheltestet (ett sätt att testa kvinnors närvaro i en film, där man tittar på om filmen har minst två kvinnor i sig som pratar med varandra och om något annat än män) ger även det minuspoäng. Men visst har filmen sina berörande stunder, och ett budskap så gott som något.