Surfing och musikskapande har en del gemensamt. Utifrån ser det läckert, explosivt och utåtagerande ut; den långa, ensamma väntan på en våg av vatten eller inspiration syns inte. Att mannen som tonsatte surfkulturen skulle vara en grubblande ensamvarg kanske låter motsägelsefullt, men är helt logiskt.
Brian Wilson från Beach Boys, en av 1900-talets mest egensinniga och inflytelserika låtskrivare, frammanade den kaliforniska drömmen om ändlösa somrar, men själv kämpade han med att finna mening i tillvaron.
Det hade varit lätt att göra en traditionell biografi om en stjärnas uppgång, fall och försoning. Men Bill Pohlad inleder ”Love & Mercy” med en bild på Wilsons öra, som om det vore en port till hans inre. Det är dit in Pohlad vill ta oss, till fantasin och vansinnet.
Filmen växlar snyggt och sömlöst mellan två perioder i musikerns liv: inspelningen av ”Pet Sounds” på 1960-talet och kampen med att styra livet på köl igen på 1980-talet efter år av missbruk och psykoser. Efter en panikattack hoppar Wilson av turnerandet för att spela in ”den bästa plattan någonsin”. Han var självlärd, och hade alltså inte fått höra vad man får och inte får göra i studion. ”Det låter bra i mitt huvud”, säger han när hans progressiva idéer blir ifrågasatta.
Wilsons låtskrivande var mycket inflytelserikt och på hans svallvågor kunde en hel kalifornisk musikindustri surfa fram. Men hans demoner fick till slut överhanden, och han var dessutom i greppet på starka auktoritetsfigurer – i ungdomsåren hans elaka pappa och manager, och som vuxen en girig och manipulativ psykolog som höll honom gisslan.
Den unge Wilson gestaltas av skicklige Paul Dano, som är van att spela människor med mörka sidor, och den äldre av John Cusack. De känns inte riktigt som samma person, främst för att John Cusack med alla sina vanliga manér mest verkar spela sig själv. Men det gör inte så mycket. En av manusförfattarna skrev också ”I’m Not There”, filmen om Bob Dylan som lät sex olika skådespelare gestalta hans olika personligheter, så det kan vara medvetet. Kanske hade den vuxne Wilson faktiskt tappat alla band med sitt tidigare jag.
Något ironiskt är konstnärers kreativa process bland det svåraste att göra film av, trots att filmare borde veta en del om kreativitet. Här får musiken vara i fokus, vilket gör filmen unik. Allra bäst är scenerna från studion, där geniet Wilson använder hundskall, ringklockor och udda harmonier för att tonsätta rösterna i sitt huvud. Biografier om musiker fokuserar ofta på sexet och drogerna, men nu får vi äntligen lära oss om själva rock-n-rollen.