ePrinsessan Lillifee har blå ögon och ljust hår, som ju, med Astrid Lindgrens ord, nästan alla prinsessor har. Efter att hon har valt vilken av sina tusen rosaglittriga klänningar hon ska ta på sig den här dagen flyger hon och grisen Plutten ut över Rosariket och gör det vackrare – det vill säga rosa. Rosa kor, rosa vatten, rosa blommor överallt.
En riktigt världsfrånvänd envåldshärskare är hon, som i sin lyckodimma inte ser att hon och de andra feerna i sin egenkärlek bara ställer till det. Men hon är också snäll, och så snart hon upplysts om verkligheten börjar hon arbeta för att få folkets förtroende.
Hon prövar sig fram och söker efter idéer – hennes brist på tvärsäkerhet om vad som är den rätta vägen är befriande långt från alla Disneyhjältars (oavsett kön!) målmedvetenhet, men man hade kanske önskat att den lösning hon till sist finner inte hade varit att de ska sätta upp en show tillsammans. Någon måtta får det ändå vara på bejakandet av vad man gärna föreställer sig är små flickors innersta drömmar.
Prinsessan Lillifee är något så udda som en tysk, tecknad biofilm för små flickor, dessutom med röster från idel barnunderhållningsprofiler; My Little Pony fast med feer (varför är det inte översatt till älvor, det är så de kallas på lekskolor och skolgårdar?). Det är vänligt och rart, och naturligtvis kan man problematisera de söta klänningarna, den självklara heteronormen och besattheten i vackra saker hur länge som helst, men det har jag inte plats för här.
Oväntat aktuell nu i valtider är den: under trycket av ett folk som hotar att överge dem så lovar de styrande att använda alla sina olika, men lika viktiga, förmågor till att helt enkelt göra livet så bra som bara är möjligt för alla, getter lika väl som vättar. För landet – det är ju vi alla tillsammans. Se, det var en riktig saga.