Vi träffar Bananteaterns ensemble vid Skytteanum, där de samlats för en av de sista repetitionerna innan ridån går upp. Fast inte bokstavligen – Fruarna först! äger rum i det fria, i kvarteren runt Domkyrkan och Universitetshuset.
Tre skådespelare gestaltar 47 karaktärer – flest gör Sanna Tielman-Lindberg, tjugo stycken. Ingela Jansson spelar fjorton kvinnor, och även Mats Tielman-Lindberg axlar kvinnoroller då och då, förutom de män som dyker upp i pjäsen.
– Nu gäller det bara att göra vår berättelse tydligare. Lek, ha kul, hitta liret, uppmanar Bananteaterns regissör Björn Dahlman.
Sedan ramlar det igång – medan vi traskar över kullerstenarna får vi möta ett helt galleri av kvinnor, fulla av åsikter och berättelser.
Gunilla Bjelke (1568-1597) som givit namn åt Gunillaklockan och bara var en ung hovjungfru när Johan III friade till henne. Emmy Rappe (1835-1896), Sveriges första utbildade sjuksköterska, som ivrigt kommer springande med ett nytt brev från idolen Florence Nightingale i handen. Och utanför Domkyrkan domderar Kristina Gyllenstierna – ”Jag styr helt enkelt upp försvaret mot Kristian Tyrann!”.
På 1500-talet blev hon regent efter att maken Sten Sture den yngre dödats i Sturemorden. Hon kommenderar styrkorna, den i dag minimala testpubliken, vidare upp mot ärkebiskopsgården. Där möter Malla Silverstolpe, författare och känd för sina litterära salonger på 1800-talet.
Plötsligt dyker även poeten Karin Boye upp, och börjar samtala med Malla – århundradena blandas nämligen vilt i vandringen, från 500-tal till 1900-tal. Det gäller att hänga med.
Uppe vid Universitetshuset får vi träffa Uppsalas första kvinnliga student Betty Pettersson och hennes stridbara efterföljare Lydia Wahlström, som startade Uppsala kvinnliga studentförening 1892. På minnesplattorna som pryder universitetshuset hedras än i dag bara män, de enda kvinnonamnen syns på skylten för Café Alma, som drivs av Kajsas kök. Det var just i den osynligheten som fröet till vandringen –att lyfta fram kvinnorna i Uppsalas historia – föddes.
– Man kan ju inte gå runt med de här svarta hålen i historien, säger Sanna Tielman-Lindberg.
Idén kom från regissören Björn Dahlman, manus har ensemblen skrivit tillsammans.
Sanna Tielman-Lindberg är sociolog och har researchat inför vandringen under hela våren. När de andra i familjen påtade i trädgården satt hon djupt försjunken i historiska dokument. Karaktärerna som valts ut är antingen historiskt viktiga, spektakulära, eller sceniskt roliga. Det har varit svårt att sålla.
– Det är så sorgligt med alla man inte kan ta med! Som Anna Ritfelt som dog i ett spritbad, något slags medicinsk behandling på 1600-talet. Spriten självantände..., berättar Sanna Tielman-Lindberg.
En strävan har varit att problematisera bilden av att kvinnan suttit i hemmet och inte gjort någonting – en annan att visa att det vi i dag kallar offentligt liv inte är det enda som är viktigt.
– Sara Lisa Linné, Linnés fru, styrde hela gården – två gårdar till och med, höll i alla de stora middagarna. När hon var sjuk en vinter så kände Linné att ”Nej, ingenting funkar, ingenting funkar!”, berättar Mats Tielman-Lindberg.
I mina öron låter det dock som den gamla stereotypen om kvinnan som håller i alla sociala trådar.
Men det finns andra som verkligen tagit plats i offentligheten – ibland till ett mycket högt pris. En sådan karaktär som berört paret Tielman-Lindberg särskilt är Elsa Eschelsson, den första kvinnan som disputerade, år 1897.
– Sedan jobbade hon som professor i juridik, men fick ingen tjänst. Mobbad och motarbetad var bara förnamnet. Det slutade med att hon tog livet av sig, 1911, säger Sanna Tielman-Lindberg .
Men vad är mest slående – hur förtryckta kvinnor varit, eller blev ni snarare förvånade över utrymmet de haft?
– Det som slår mig mest är hur fantastiskt modiga de varit! Som Betty Pettersson, som ansökte till universitetet innan kvinnor kunde det, hon fick söka specialdispens av kungen. Hon var alltså helt ensam kvinna när hon började 1872, säger Sanna Tielman-Lindberg.
Året därpå blev det tillåtet för kvinnor att studera vidare, men det dröjde länge innan de accepterades i universitetsmiljön.
När man på 1800-talet talade om ”offentliga kvinnor” var det prostituerade man menade – de tidiga studentskorna som var ute i offentligheten blev ofta anklagade för att ”leva i synd”, och fick ha med sig förkläde på föreläsningarna för att visa att de hade dygden i behåll.
– När man läser om det och om hur förtrycket såg ut blir man ännu mer imponerad av hur starka de var! Man kan inspireras av många av de här kvinnorna, säger Mats Tielman-Lindberg.
– Det är ett hjältinnespel, kan man säga. Det ger perspektiv på ens egen tillvaro. Man borde vara lite modigare, säger Sanna Tielman-Lindberg.