Någonstans i Havanna, på en takterrass samlas en grupp vänner för att fira att en av dem, Aldo, återkommit efter 16 år i exil i Spanien. De börjar prata och dela minnen från ungdomen, så där som gamla vänner kan göra som inte har setts på ett tag. Men de här människorna har uppenbarligen varit unga på Kuba under en tid av förbud mot västerländsk kultur och angiveri.
Varför slutade konstnären i gänget att måla? Och varför gick egentligen författaren i sällskapet i exil? Han hade ju sålt en pjäs till en scen i new York och var på god väg mot ett genombrott? Hur var det egentligen med Tanias barn, varför ser hon dem så sällan nu för tiden?
Upplägget med ett enda långt samtal låter torrare än vad det faktiskt är. Filmen bjuder på ett oerhört elegant och berörande ensemblespel och trots att "människorna bara pratar" finns det både smärta, bitterljuvhet och komik i handlingen. Dessutom blottas en svidande kritik mot en totalitär regim som gripit in i dessa människors innersta och format deras öden.
Sorgsna och bittra historier tar form och detta med bara två scenbyten, från terrassen in till ett middagsbord och ut på terrassen igen medan natten mörknar och åter ljusnar. För detta drama har en klassisk dramatisk uppbyggnad med såväl tidens, som handlingens och rummets enhet. Det utspelas under en natt och det känns som att vi följer rollfigurernas uppgörelse i realtid, i vårt nu och nästan hudlöst nära.
Franska regissören Laurent Cantet är känd för skoldramat " Mellan väggarna" och sexturistkritiska "Mot södern". Här har han filmat sitt eget manus på plats i ett slitet Havanna och med gatusorlet ständigt i bakgrunden. Dock verkar filmen inte ha visats på Kuba. Men väl på Venedig filmfestival förra året, 2014, där den vann ett mindre pris.