Välspelad och utmärkt redigerad

Vid 75 års ålder bestämde sig nämligen Mike Mills egen pappa Hal för att träda fram ur garderoben och leva ut sina gayfantasier. Efter ett långt liv av självförnekelse och instängda känslor så fick han till sist ett par år av lust och glädje i Los Angeles nattklubbsvärld, innan han slutligen besegrades av cancern.

Mike Mills film påstås skildra detta hjärtknipande och tänkvärda livsöde, men det stämmer inte helt och hållet. Snarare är det så att regissören väljer att fokusera mer på sig själv och sitt eget grådaskiga liv än på den åldrade faderns färgglada äventyr.

Under långa, melankoliska episoder får vi därför se hur Mike Mills utforskar kärleken tillsammans med en stum och gåtfull fransyska, allt medan den levnadsglade och dödssjuke fadern rumlar runt med medelålders män någon helt annanstans.

Ibland känns det lite som att titta på ett försöksheat i velodromcykel samtidigt som finalen i 100 meter löpning pågår i en helt annan tv-kanal.

Lyckligtvis så gestaltas dock Mike av den alltid lika suveräne Ewan McGregor som lyckas rädda scen efter scen med sin svåröverträffade närvaro. När replikväxlingarna blir väl ordkarga och gåtfulla så går det bra att i stället njuta av den utmärkta kemin mellan honom och motspelerskan Mélanie Laurent.

Faktum är att Beginners inte bara är en välspelad film, den är utmärkt redigerad också. Trots att berättelsen hoppar oroligt fram och tillbaka mellan 70-tal och 00-tal så tappar man aldrig tråden.

Mike Mills förhållande till sin mamma är särskilt fint skildrat. Mary Page Keller spelar en intellektuell kvinna som släpar runt sin son på bisarra konstvernissager, samtidigt som hon sprider cynismer omkring sig, till synes fastlåst i rollen som försmådd hustru.

Det går emellertid inte att komma från att det är den ungdomlige gamlingen Christopher Plummer som man hade velat se mer av. Han slog igenom redan i rollen som kapten Georg von Trapp i The Sound of Music 1965 men lyckas här se dubbelt så jovialisk ut som 40-åringen Ewan McGregor.

Beginners är en kvalitativ filmupplevelse med fel fokus, en sevärd berättelse, om man bara förmår fördra det faktum att den med enkla justeringar hade kunnat bli så mycket bättre.