Väloljad men lite trött Winnerbäck

Lars Winnerbäck är något av en gökunge. Man är schyst mot honom och strax har han svällt upp och regerar boet på sina egna villkor. När Idde Schultz sjöng duett med Lasse på skivan Med solen i ögonen så var hon mer känd än han. Nu körar hon i hans band Hovet. Och Mikael Wiehe får snällt finna sig i att vara uppvärmningsakt. Vad härnäst? Stefan Sundström som roddare?Mikael Wiehe klarar dock sitt otacksamma uppdrag med hedern i behåll. Han både pratar och sjunger politik, ensam med sin gitarr. De 40 minuterna på scenen avslutar han med en skönt vriden version av Vem kan man lita på. Och går man av med kommentaren att "Där Mikael Wiehe spelar, där är himlen alltid blå", så har man humorn på rätt ställe i kroppen.Sedan tar det ungefär 15 sekunder innan publiken börjar skandera "Lasse! Lasse!"Jag slutade lyssna aktivt på Lars Winnerbäck efter albumet Kom. Det var ungefär då han slutade att ta några som helst konstnärliga risker. Sedan dess har han varit lika gedigen som förutsägbar. Han levererar det folk vill ha och förvånar aldrig.Det syns också på publiken. Konserterna som inledningsvis drog några hundra politiskt korrekta med vänstermarkörer lockar nu tusentals jeansklädda mellan 15 och 65.Första halvan av konserten använder sig Lars Winnerbäck av ett varannanlåtskoncept. En låt från senaste skivan, en gammal goding. Och så vidare.En nedtonad och långsam Kom ihåg mig sticker ut på ett positivt sätt. Och det är alltid mäktigt med okompad allsång, som i Hugger i sten.Lars Winnerbäck är ingen stor estradör. Mellansnacket hålls till ett minimum. Men han brukar vara väl värd att se på grund av sin sprudlande kärlek till musik och publik. När han exempelvis spelade på dåvarande Sten Sture lät han sig lyckligt flinande bli inapplåderad fyra gånger och gav sammanlagt åtta extranummer.Nu blir det bara hälften så många. Och då är det ändå turnéavslutning och tillfälle att ge allt och det sista. Men icke. Han verkar helt enkelt lite för mätt och lite för trött.Musikmaskinen Winnerbäck och Hovet är så väloljad och effektiv som man kan önska. Men jag vill ha mer äkta hjärta och svärta och färre alldeles lagom vemodiga sånger om svensk natur och solar som går upp och ner.