I den klassiska ungdomsfilmen Drömtjejen skapar två datornördar ”den perfekta tjejen”. Hon är intelligent, tuff och sexig.
Eric Saade kan ibland framstå som artistmotsvarigheten till den där datorgenererade drömtjejen, som om någon hade matat in alla önskemål i en maskin och i andra änden kom Eric Saade ut. Vore jag talangscout på ett musikförlag skulle jag i alla fall omedelbart ha satsat allt på honom, en ung människa som kan sjunga, dansa och som har det där svårdefinierbara som brukar kallas för ”det”.
Forgive me är 22-åringens fjärde album på tre år och även denna gång lär han få mycket kritik för att vara insmickrande, retuscherad, ointressant och oäkta.
Visst ligger det en del i den kritiken. Jag antydde ju till exempel själv alldeles nyss att Eric Saade skulle kunna vara datorgenererad.
Samtidigt: talang, professionalitet, utstrålning, det är inget som man enkelt skaffar sig och bara säljer till tonårspubliken. Det ligger oftast massor av hårt arbete och passion bakom en artistsatsning som den här. Sådant är alltid respektingivande i min bok.
Nu är det inte Eric Saades svettproduktion eller hängivenhet som jag ska bedöma i första hand, utan hans musik och då går det inte att komma ifrån att Forgive me bitvis är ett förutsägbart popalbum som smeker målgruppen medhårs.
Sämst blir det faktiskt i titelspåret, en tradig ”nanana-refräng” halvt förklädd till ”slick” r’n’b-popballad. Det verkliga lyftet kommer först på spår fyra, men då lyfter det också rejält: Cover girl har en stönande, småsmutsig och dansant vers som utvecklar sig till en skimrande smittsam poprefräng. I sanning lyckoframkallande.
Som om det inte vore nog fortsätter glädjen på låtens nästa kapitel, partystartaren Cover girl Pt II, med ett minst lika slagkraftigt tilltal.
Samma lekfulla producenthyss finns även på Flashy, en 80-talsinspirerad diskorökare med tydliga Michael Jackson-vibbar samt medryckande rytmgitarrspel och en skönt tungfotad bas. Plastigt? Ja, visst, och därför så vackert.
I texterna reflekterar Eric Saade bland annat över havererade förhållanden och dilemman, men han är ingen komplex och mångbottnad artist med massor av svärta och livserfarenhet för det. Eric Saade är främst en affischpojke, en entertainer, ett varumärke som omger sig med professionella och pålitliga producenter med trendspanarspröten utfällda.
Så har popstjärnor i alla tider arbetat och jag har inget emot att skolgårdspubliken exponeras för det här, tvärtom. Eric Saades 300 000 följare i sociala medier (!) håller förmodligen med mig.